Jason Isbell om att försöka få ihop sitt egna livspussel
Reunions
Ungefär samtidigt som jag får den här musiken i mejlen dyker en trailer för Trisha Yearwoods matlagningsprogram ”Heating up” upp i flödet. Jason Isbell och Amanda Shires gästar och lagar en blandning av Isbells southern kitchen och Shires kryddstarka Texas-mat.
Det går inte att tänka sig ett mer perfekt all american äkta par. De är snygga, välkammade, vältaliga, harmoniska och framgångsrika. Lyckliga. Sedan lyssnar jag på skivan, och inte minst, läser jag den redan så omtalade intervju i New York Times. Och inser att inte ens Jason och Amanda lever i total harmoni. Förstås.
Istället är det
den här skivan som först höll på att knäcka Jason Isbells omsorgsfullt uppbyggda självförtroende som låtskrivare. Och som när den spelades in i Nashville slog in en rejäl kil mellan Jason och Amanda. De hittade tillbaka till varandra sedan. Lite klokare, lite vilsnare. Ibland är det samma sak, jag lovar. Releasedagen firas med att de spelar live tillsammans från Brooklyn Bowl i Nashville. Det vill man inte missa.
För det här inte bara Jason Isbells kanske vackraste album. Det är också skivan där 41-åringen tillsammans med bandet, där Amanda Shires körar och spelar fiol, försöker få ihop pusslet för hur han ska kunna vara en så bra låtskrivare, musiker, make och pappa som möjligt. Hur ska han kunna gå helt upp i det ena, utan att skada det andra. Vilka kompromisser är möjliga att göra?. Vilket är priset för dessa kompromisser? Hur viktar man frihet och ansvar, drömmar och förpliktelser?
Det är om
detta och om det dagliga arbetet med att vara den bästa versionen av sig själv som den här skivan handlar. Inte för att varje låt nödvändigtvis är självbiografisk. Isbell lånar sin röst åt såväl en mördare, ”River”, som en tonårig pojke i ”Dreamsicle”.
Men för att inledande ”What’ve I done to help” där sångaren konfronterar allas vår bekvämlighet, via ”Only children som är något av
Isbells ”Bobby Jean” till avslutande ”Letting you go” där en far i första versen kör hem sin lilla familj från BB och i den sista ser sin dotter vandra ut i livet, alla är låtar som skaver och ställer krav.
Varje låt, varje
text bärs av flera lager tankar, erfarenheter och känslolägen. Både nostalgin och tacksamheten över att tiden går får plats i samma sång. Kärlekslåtarna görs med en undertext som vittnar om mycket mer än det som uttalas.
Till och med tröstlåten till Amanda Shires, ”St:peters autograph”, har en sida som är, i brist på bättre ord, uppfordrande.
Nyanserna finns i orden men också i musiken som är rikare och mer dynamisk än på någon av de tidigare skivorna. I softa och rentav slipade ”Running with our eyes closed” ryms varierat gitarrspel, syntar och en sångmelodi som påminner om Jacksons Brownes ”Lives in the balance”. . I ”Be afraid” gör Isbell snärtig powerpop som låter som en blandning av Tom Petty and the Heartbreakers, Wallflowers och Arcade Fire. ”It gets easier” är en rocksmällare av rang.
”
Det här är är oupphörligen fullständigt uppriktig musik från en människa som utforskar sig själv och sin omgivning. Och som med sina låtar uppmanar oss andra att göra detsamma.
Inte minst finns
de många skiftningarna i Jason Isbells sång Det är drabbande att höra en sångare som är så oerhört angelägen om att nå fram, rentav bli förstådd. Som vill kommunicera med oss som lyssnar. Jag längtar så efter att se Jason Isbell live igen.
Det här är är oupphörligen fullständigt uppriktig musik från en människa som utforskar sig själv och sin omgivning. Och som med sina låtar uppmanar oss andra att göra detsamma.