Svalt betyg till hyllade Lorentz nya skiva
Krig och fred
Lorentz har hyllats från alla håll och kanter. Med rätta. Han hittade snabbt sitt eget musikaliska uttryck och höll hårt i det. Problemet är att knogarna börja vitna nu. Tredje albumet har han producerat helt själv och även om det finns gäster på plattan är det tydligt att Lorentz egentligen hade behövt någon som hade kunnat hjälpa honom ut ur den trygga zonen.
Jag uppskattar verkligen
artister som håller fast vid sin form och anstränger sig för att utvecklas med de strikta förutsättningar man gett sig själv. Lorentz är uppenbarligen en av dem. Men då krävs det större rörlighet inom ramen än den han visar upp på ”Krig och fred”.
Musiken lunkar på och texterna staplar slöa plattityder. Ja, även som textförfattare har han sitt eget sätt. Men det måste göras bättre än såhär. Ibland är ord bara tomma ord. Och visst är det lite segt att autotunen fastnat i sitt ganska extrema läge. Låt läggs på låt, men det händer inte så mycket. Det är visserligen såhär Lorentz ska vara, men var finns stunsen, dynamiken, originaliteten som gav honom genombrottet. ”Krig och fred” är till stor del musik med handbromsen i och det klär inte Lorentz.
Undantagen är
”Spring break forever” som har ett uppfriskande driv, där levererar Lorentz på alla plan. Och det är klart att det är lyckat när Bennett och Madi Banja gästar i ”Inte för oss”. I övrigt är album nummer tre alltför platt och intetsägande. Nej, det är inte direkt dåligt. Men det är tyvärr ganska långtråkigt. Illa nog.
Det kreativa kran som Lorentz vridit upp för fullt sedan solodebuten hade mått bra av att lite längre vila. För som rappare är han just nu för statisk, som popartist för blank.