Ny musik från Little Jinder, The Sounds och Mando Diao
Pop/folk Mando Diao I solnedgången (Playground) ****
Mando Diaos snärtiga vintagepop gav en karriär i Tyskland och där bortom. Men det var Fröding-skivan, och förstås framförallt, ”Strövtåg i hembygden” som gjorde bandet folkkärt och gav det en ”de första vi-ringer status” när SVT ska fira nationaldagen på Skansen i Stockholm.
Den här gången har man sökt vidare i standardverket ”Svensk dikt” och väljer att ta sig an texter av Karin Boye, Nils Ferlin och återigen Gustav Fröding. Dessutom med egenskrivet som passar in i kontexten.
Det är vackert, romantiskt och vemodigt. Men nu knyter Mando Diao an även till andra sammanhang och traditioner. Det är mer än en gång såväl text som musik lägger sig nära den mer naturromantiska delen av den gamla svenska proggmusiken.
Det vore fullständigt logiskt om Mando Diao under kommande spelningar tolkade Contacts ”Hon kom över mon” eller ”När lingonen mognar” av Träd, gräs och stenar.
Lyssna på ”Sparven”,
tydligare proggmanifest för Moder jord och mot (kapitalistisk?) egoism får man leta efter. Texten är, tillsammans med tre andra, skriven av Björn Dixgårds föräldrar Malin Holmlin och Hans Dixgård.
Den svenska vistraditionen finns också här. Det är inte alls förvånande att bandet nämner Olle Adolphson som en inspiratör. Och med den här typen av musik går det förstås inte heller att komma runt Jan Johansson, han är tydligt närvarande i ”Stigen”.
Och precis som Jan Johansson förde samman jazzen och den nordiska folktonen vill Mando Diao, i bland annat ”Långsamt” korsbefrukta ett amerikanskt soul kitchen med svensk husmanskost.
I mycket vackra
”Stjärnornas tröst” får jag upp bilder av en liten träkyrka vid Siljans strand där orgeltonerna smyger ut och blåser över hav och land och så småningom landar vid en hippie-eld på en strand i Kalifornien där någon spelar Love och
Procol Harum. Allt till den trygga takten av ett välskött gammalt väggur.
Vid några enstaka tillfällen drabbas jag av känslan att killarna är skolpojkar som sjunger på en lövad skolavslutning. Jo, det kan låta lite vattenkammat och valhänt, men det gör faktiskt ingenting. Jag tycker om att Mando Diao i det här sammanhanget lägger undan så mycket av rockbandsattityden och istället sätter skörheten och ödmjukheten i främsta rummet.
”
Jo, det kan låta lite vattenkammat och valhänt, men det gör faktiskt ingenting