Så känner du igen symptomen på gynekologisk cancer

Varje år drabbas cirka 2 600 kvinnor i Sverige av gynekologisk cancer. Mest aggressiv och högst dödlighet har äggstockscancer, där Sverige ligger på topp i antalet insjuknade. Vi tittar närmare på hur man känner igen symptomen på gynekologisk cancer och hur man skyddar sig – men också på hur överlevnaden kan öka med ett enkelt blodprov.

Livmoderkroppscancer är den vanligast av de gynekologiska cancersjukdomarna. Men tack vare att de drabbade oftast kommer under behandling på ett tidigt stadium blir de flesta botade från sjukdomen.

När det gäller livmoderhalscancer har antalet fall nästan halverats i Sverige sedan 1960-talet sedan screeningkontrollerna infördes. Trots detta är fortfarande livmoderhalscancer den näst vanligaste cancerrelaterade dödsorsaken bland unga kvinnor i Europa.

Äggstockscancer (ovarialcancer) är den dödligaste av alla gynekologiska cancersjukdomar. Här har Sverige och de övriga nordiska länderna det högsta antalet drabbade i världen. Det finns ingen allmän screeningmetod och cancern upptäcks ofta sent eftersom symptomen är svåra att upptäcka.

Marianne Olsson, styrelseledamot i Nätverket mot gynekologisk cancer, är själv drabbad av äggstockscancer. Därmed tillhör hon en riskgrupp för corona och har under våren inte kunnat åka till sommarstugan i Romelanda så ofta som hon velat.

– Jag lever i karantän. Det funkar kanonbra men jag ligger efter med allt, inte minst i trädgården där det ju alltid är mycket att göra på våren, säger hon.

Cancer är jobbigt generellt, men vid äggstockscancer är prognosen särskilt dålig. Femårsöverlevnaden för äggstockscancer är cirka 56 procent, berättar hon.

– Eftersom de flesta hittas sent bör vi verkligen satsa på att ställa tidigare diagnos.

Det är en diffus problematik, då sjukdomen har ett smygande förlopp och sällan ger typiska symtom.

– Jag hör så många berättelser hur de drabbade skickats tillbaka hem när de sökt vård, inte bara från vårdcentraler utan också när de sökt hjälp akut. Steget till att röntga är stort inom vården. Liksom steget till att tro på vad människor faktiskt känner.

Själv blev hon väl omhändertagen när hon blev sjuk i början av 2017.

– Det var något som inte stämde i kroppen. Jag fick konstiga vallningar och kände att det var något i magen.

På vårdcentralen misstänkte läkaren att det kunde röra sig om tumörer.

– Jag blev snabbt opererad, men man fick inte bort allt vid operationen. Därefter fick jag cellgifter och medicin och diagnosticerades som kroniskt sjuk i äggstockscancer.

Det har nu gått två år sedan behandlingen. De är superduktiga på gyncancerenheten på Sahlgrenska, framhåller hon.

– Det viktigaste är att ta vara på dagarna man har. Jag är glad att jag lever.

De totala kostnaderna för sjukdomen skattades 2018 till 824 miljoner kronor – lågt räknat. Det visar en rapport som tagits fram av Nordiq Analytics på uppdrag av Nätverket mot gynekologisk cancer, med bidrag från Cancerfonden.

– Utöver mänskligt lidande resulterar det också i en ekonomisk börda för samhället. När det upptäcks så sent krävs det mycket behandling. Vår beräkning baseras på vad bara rena vårdkontakter kostar. Vi har inte tagit med samhällskostnader, säger Marianne Olsson.

Nätverket mot gynekologisk

cancer vill sprida kunskap om vilka symptom man ska vara vaksam på, men man vill också att vårdcentralerna blir generösare vad gäller att gå vidare med röntgen.

Man försöker nå ut på flera sätt: med broschyrer, aktivitet på sociala medier och en sluten Facebook-grupp för de drabbade.

– Den är ett otroligt praktiskt och känslomässigt stöd för oss som är drabbade där man kan bland annat kan diskutera biverkningar av cellgifter. Däremot ger vi inga medicinska råd. Vi har även bidragit till att Cancerfonden nu satsar på äggstockscancer för första gången på länge. Satsar man på att forska kommer man att hitta screeningmetoder.

Och snart kan screening bli verklighet. En av forskarna som fått del av Cancerfondens forskningspengar är Karin Sundfeldt, överläkare och professor i obstetrik och gynekologi vid institutionen för kliniska vetenskaper vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. Nu har hon och hennes kollegor vid Uppsala universitet i samarbete med Olink i Uppsala tagit fram ett nytt test: ett enkelt blodprov kan visa om en cysta på äggstocken är godartad eller är cancer, vilket ger bättre träffsäkerhet i diagnoserna och kan innebära färre onödiga och riskfyllda operationer. Och kan man hitta cancern i ett tidigt skede ökar överlevnaden hos de drabbade kvinnorna.

Då det inte finns någon säker diagnostisk metod att skilja normala äggstocksförändringar från äggstockscancer opereras många med oklara förändringar på äggstockarna för säkerhets skull. Men bara en av fem kvinnor som opereras för misstänkt äggstockscancer visar sig efter operation verkligen ha cancer. Majoriteten är antingen friska eller har godartade äggstocksförändringar, och hade egentligen inte behövt opereras.

– Hos äldre kvinnor har 11–12 procent godartade cystor utan att de lider av dem, säger Karin Sundfeldt.

I studien har forskarna tagit blodprov på patienter med avvikelser på ultraljud eller skiktröntgen. Vid dessa prov analyseras elva proteiner i en biomarkörspanel. Antalet onödiga operationer med alla risker dessa medför kan minska om man utifrån provet beslutar om operation, berättar hon.

– I studien hittar man nu ett fall av cancer på tre opererade kvinnor.

Innan biomarkörstestet kan börja användas behöver dock resultaten bekräftas i en ytterligare studie. Forskarna undersöker också om cancer kan upptäckas genom att mäta proteinerna och/eller spår av tumörens DNA i ett cellprov från livmoderhalsen.

– Kanske kommer man med den nya metoden även kunna se förstadier av äggstockscancer. Problemet i dag är att det är så svårt att veta om det är äggstockscancer eller ej. Genom att hitta äggstockscancern i ett tidigt stadium skulle överlevnaden öka dramatiskt till närmare nio av tio kvinnor, säger Karin Sundfeldt.

Hon ser positivt på den framtida forskningen inom området och gläder sig åt den extra satsning på äggstockscancerforskning som Cancerfonden gjort de senaste två åren.

– Våra patienter delar med sig av blod och tumörbitar som vi samlar i en biobank. Det innebär att vi snabbt kan pröva våra nya biomarkörer och paneler och samarbeta i stora nationella och internationella undersökningar. Västra Götaland och Göteborgs universitet har varit jättebra på att starta biobanker, vilket innebär att vi har stora material att jobba med.

”

Jag hör så många berättelser hur de drabbade skickats tillbaka hem när de sökt vård, inte bara från vårdcentraler utan också när de sökt hjälp akut. Steget till att röntga är stort inom vården. Liksom steget till att tro på vad människor faktiskt känner.

Marianne Olsson styrelseledamot i Nätverket mot gynekologisk cancer