Livet vände tvärt efter den allvarliga olyckan
En motorcykel i krasch – och ett liv som vändes upp och ned. När Diana Odobasics man förra året körde omkull med sin motorcykel drabbades han av allvarliga hjärnskador. Men efter tjugonio år tillsammans ger kärleken Diana kraft att hantera den nya vardagen.
Något gick snett och han tappade kontrollen över motorcykeln. I Göteborgs-posten kunde man i början av september förra året läsa en kort artikel om en singelolycka där en motorcyklist skadats mycket allvarligt. Mannen som hämtades av ambulans var Diana Odobasics make Robert.
– Han skulle visa vår äldste son ett trick utanför vårt hus, säger Diana dröjande. Plötsligt hör jag vår andra son springa ner från övervåningen. Han hade sett från sitt fönster vad som skett. ”Pappa är skadad, pappa är skadad – det har hänt något hemskt”.
Diana minns hur hon i chock låg över ett av borden i väntrummet på akuten.
– Barnen var helt förstörda. Det går inte att förklara... Två läkare kom – med allvarliga ansikten. Det var som på film. Jag tittade på barnen och tänkte ”jag ska ju vara mamma, jag ska vara stark – men det här har jag inte fått lära mig hur man gör”.
Läkarnas besked i
stunden var ”vi har opererat Robert i flera timmar men måste ta en paus – han klarar inte mer just nu och vi vet inte om han kommer att överleva”. Dianas ögon blänker till. Hon förklarar sedan att det dröjde över en månad innan Robert vaknade. Han hade då svåra hjärnskador och förbättring skulle enligt läkarna ske i små, små steg.
– Men redan andra dagen på sjukhuset, trots att jag var helt slut och hade så ont i magen på grund av ångest, kände jag ”jag ska orka det här. Jag tänkte ”jag är inte ensam i detta – svåra olyckor händer så många människor ute i världen, hela tiden”.
Diana tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:
– Robert och jag har varit ihop i tjugonio år. Han älskar mig enormt mycket och jag honom. Jag kan inte falla nu. Robert, som var min trygghet, kan inte ta emot mig. Men hans kärlek gör att jag orkar fortsätta leva.
I dag bor
Robert på ett korttidsboende men Diana pratar med honom i telefon flera gånger varje dag.
– Han pratar, men på ett annat sätt. Han är också förvirrad och glömmer saker – och ingen vet hur skadan kommer att te sig i framtiden.
Med ett svagt leende berättar Diana att hon brukar spela in samtalen, så att hon kan återuppleva dem i efterhand.
– Det är jobbigt, jag gråter när jag är ensam. Min allra bästa vän finns inte nära mig. Han har blivit personlighetsförändrad och självklart saknar jag den Robert som fanns innan olyckan. Barnen saknar sin pappa. Vi saknar Roberts enormt goda mat. Men jag känner mig ändå ödmjuk inför allt jag har. Trots att Roberts stol i köket står tom, sängen är tom och han inte finns i vår vardag så känner jag tacksamhet. Jag mår som jag mår tack vare den kärlek jag bär med mig.
Diana förklarar vidare att hon går i samtal hos en kurator – ”för att få verktyg så att jag kan klara av mitt nya liv”.
– Jag har alltid varit en duktig flicka och haft svårt för att be om hjälp. Det handlar inte om att det skulle vara en svaghet, men det känns som att jag plockar fram ett behov. Nu är jag i alla fall glad att jag bett om hjälp – det känns viktigt.
”
Det är jobbigt, jag gråter när jag är ensam. Min allra bästa vän finns inte nära mig. Han har blivit personlighetsförändrad och självklart saknar jag den Robert som fanns innan olyckan.
Diana, som själv arbetar som skolkurator, har dessutom delat med sig av händelsen i sociala medier och där beskrivit sina tankar och känslor kring det som skett.
– Det har varit mitt sätt att processa och bearbeta. Och om jag, genom att pratat om det här, kan hjälpa någon annan – varför inte? Delad sorg är lättare att bära. Jag kan själv känna att jag blir hjälpt av att läsa om andra som varit med om något svårt. Jag är inte ensam i världen.
Diana funderar lite innan hon fortsätter:
– Vi har kvar vårt hus och jag har mitt jobb. Jag haltar men jag går. Vi är så starka, vi människor. Inte för att något sådant här ska behöva hända för att man ska inse det...
Några dagar innan vi ses har Di
Jag är van att planera men jag kan inte göra det nu. Jag äger inte den här situationen – men jag äger mina tankar och hur jag ska förhålla mig till mitt liv.
ana besökt Robert på korttidsboendet.
– Vi träffades utomhus. Då hade vi inte setts på sju veckor på grund av covid-19 och besöksförbudet. Vi grät båda två. Det var underbart men också jättejobbigt. Det enda han vill är att åka hem. Fast jag vet inte om han vet riktigt var hem är...
återigen till. I nästa andetag berättar hon att Robert och hon träffades när de var 18 år, men var vänner ett tag innan de blev ett par. Tidigare i år fyllde de båda 50. Tillsammans har de barnen Benjamin, 17, och Kennan, 25.
– Robert har alltid varit väldigt engagerad i barn och ungdomar. Han var kontaktperson i flera år och lagledare för Kennans hockeylag.
Han var en fadersgestalt för många – är fortfarande. Robert finns kvar i mångt och mycket. Men skadan gör att han inte riktigt kommer fram.
Diana fortsätter att berätta om Robert och beskriver honom som en otroligt kärleksfull person.
– Robert utmanade mig, retades på ett vackert sätt. Varje kväll låg vi i soffan tillsammans. Robert brukar säga ”du var så tuff” när han pratar om då vi först träffades – skinn på näsan skulle jag kanske kalla det. Diana skrattar när hon lägger till: – Han älskade det i alla fall. Det är åtminstone vad han har sagt senare.
ett moln och Diana blir allvarlig igen.
– Jag vill att livet ska återgå till så som det var innan olyckan. Men intellektuellt vet jag ju att det inte går. Jag vet ingenting om framtiden... men oavsett så tar det för mycket energi att tänka framåt. Jag är van att planera men jag kan inte göra det nu. Jag äger inte den här situationen – men jag äger mina tankar och hur jag ska förhålla mig till mitt liv. En bekant sa ”du är så stark”, fast det är inte lätt alla gånger att hålla huvudet över vattenytan. Ibland behöver jag dyka och hitta en sten att ställa mig på för att få luft. Det som har hänt är en stor sorg, men jag tror att allt bara skulle bli värre om jag började tycka synd om mig själv.