Dystopiklassikern: ”De 12 apornas armé”
För 25 år sedan förutspådde Terry Gilliams film ”De 12 apornas armé” att 99 procent av mänskligheten skulle dö i en pandemi. Ett öde som inte ens en tidsresande Bruce Willis kunde stoppa.
”Fem miljarder människor kommer att dö av ett dödligt virus 1997... överlevarna kommer att överge jordytan... återigen kommer djuren att härska över världen.”
Introduktionstexten i Terry Gilliams film ”De 12 apornas armé” är förmodligen lättare att relatera till 2020 än under filmens premiärår 1995. Även om inte fem miljarder har dött av coronaviruset och vi inte tvingats bort från jordytan så har många tusen gått bort, och vi andra har tvingats stanna hemma så länge att vildmarken återvänt till tidigare människoockuperade områden – i sociala medier tonsatt med bildtexter om att ”we are the virus”.
Det finns en
mer sofistikerad kritik till vår katastrofberedskap i ”De 12 apornas armé”. Trots att en alarmistisk galning med röd hästsvans ligger bakom virusutsläppet i filmen är det tydligt att människans slappa inställning till miljöförstöring representerar den verkliga galenskapen. Samma tankar ekar i debatten om corona. Exploatering av naturen har legat till grund för de exotiska marknaderna i Kina där viruset hade sitt ursprung.
”De 12 apornas armé” skildrar en post-apokalyptisk framtid där endast en procent av mänskligheten har överlevt en våldsam pandemi. De bor ”som maskar” i underjordiska tunnlar under Philadelphias ruiner. Ett lag av forskare skickar fången Cole (Bruce Willis) tillbaka i tiden för att spåra virusets ursprung så att man kan utveckla ett botemedel. Till skillnad från filmer som ”Terminator” eller ”Tillbaka till framtiden” går inte mänsklighetens öde att förändra. Cole reser tillbaka till 1990-talet och sammanfattar situationen: ”Det här har redan hänt. Jag kan inte rädda er. Det kan ingen.”
Det kanske inte
låter som en särskilt trösterik film i dagens klimat. Men Terry Gilliam var inte en total pessimist. Han var snarare noga med att visa hur humor, glädje och humanism kan vakna i korta ögonblick också under fruktansvärda omständigheter. Som i scen när Cole råkar höra Fats Dominos låt ”Blueberry hill” på radio. Cole vet att katastrofen är oundviklig men gråter ändå lyckotårar och ropar: ”Jag älskar musiken på 1900-talet! Jag älskar luften, älskar att andas den här luften!”
Kanske borde vi försöka hitta samma optimism 2020.