Svenska zoonoser som kan ge allvarliga sjukdomar
Djurmarknader i fjärran länder har hamnat i fokus vad gäller sjukdomar som sprids mellan djur och människor. Men sedan lång tid tillbaka finns både fenomenet och dess orsaker också i Sverige. Vi tittar närmare på vad svenska zoonoser har gemensamt med viruset bakom coronakrisen. Och hur biologisk mångfald kan skydda oss mot sjukdomarna.
Borrelia, harpest och sorkfeber – vad har de gemensamt med sars, mers och covid-19? Dels är de alla zoonoser, sjukdomar som sprids mellan djur och människor. Dels har de gemensamma orsaker som förstörda livsmiljöer, minskad biologisk mångfald och klimatförändringar.
– Vi är ganska duktiga på att peka finger åt länder i tropikerna, men vi gör själva precis samma sak. Ta skogsbruket som exempel. Jag ser ingen större skillnad, säger Frauke Ecke, universitetslektor vid institutionen för vilt, fisk och miljö på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
Och där en del pekar ut djuren som syndabockar för zoonoserna, understryker Frauke Ecke att det förhåller sig precis tvärtom.
– Med intakta ekosystem, som gammal skog, är det ingen fara. När ekosystemen däremot är ickefunktionella, som vid kalhyggen, får vi problem. I Nordamerika har man exempelvis nu jättestora problem med borrelia på grund av intensifierad markanvändning och klimatförändringar. Här gäller det att ha koll på kontaktzonen mellan virus, värddjur och människor.
Hennes forskargrupp studerar
vilka miljöfaktorer som styr utbrott av sorkfeber hos människan. Sorkfeber är en relativt enkel zoonos som består av sorkfebervirus och ett värddjur: skogssork, Europas vanligaste däggdjur. Sorken kan i sin tur sprida viruset till människor. Viruset överförs när människor kommer i kontakt med luftburna viruspartiklar från skogssorkens urin eller avföring.
I en ny sammanställning visar forskarna att förstörda livsmiljöer, som kalhuggning och skogsbränder, ökar risken för överföring av viruset från skogssork till människor. Orsaken är att artsammansättningen bland smådäggdjuren förändras.
– Förstör man vissa livsmiljöer är det inte de arter som först försvinner som är smittbärare. Istället blir det fritt fram för de som bär sjukdomar när de icke smittbärande arterna försvinner, berättar Frauke Ecke.
I norra Sverige
består smådäggdjurssamhällen i gammal skog vanligtvis av bland annat skogssork, åkersork, skogslämmel och näbbmöss. Denna artsammansättning skyddar mot spridning av sorkfeber både genom konkurrens och genom att döda skogssorkar. På så sätt hålls andelen infekterade skogssorkar nere.
Forskarna kallar fenomenet för utspädningseffekten: ju rikare djursamhällen är, desto mindre är risken för patogenöverföring, och man framhåller det som exempel på hur biologisk mångfald kan skydda mot överföring av smittoämnen mellan värddjur.
Djurens livsmiljö är också en viktig faktor. Gammal skog erbjuder gott om skydd och mat, där sorkarna kan överleva vintern. Andelen infekterade djur är högre i störda miljöer. Eftersom även infektionsrisken för människor blir högre i dessa miljöer, är landskapsstrukturer viktiga egenskaper som påverkar smittspridningen, konstaterar forskarna.
Man har även studerat hur rovdjur påverkar smittspridningen. Pärlugglor äter gärna skogssork. Men antalet pärlugglor har minskat kraftigt på senare år – antalet häckningar har minskat med 75 procent sedan 1980. Tidigare antog man att ugglorna återhämtar sig de år som det finns gott om sork, vart tredje eller fjärde år. Men goda sorkår har inte hjälpt. En annan hypotes är det intensiva skogsbruket, som förändrat landskapet där sorkarna och ugglorna lever. Forskargruppen har här kunnat visa att minskningen sammanfaller med ett ökat antal infekterade skogssorkar.
Sorkarna påverkas kraftigare av harpest än av sorkfeber. Därför har forskarna nu föreslagit ett ”early warning”-system, där syftet är att upptäcka harpestutbrott i tid och hinna varna myndigheter och allmänhet.
– Ugglorna gör jobbet åt oss. Pärlugglor verkar i första hand välja infekterade sorkar som är lättare att fånga. Att kontrollera uggleholkar varje vår kan därför ge en indikation om ett annalkande utbrott av harpest på landskapsnivå. Vi plockar ut några av deras bytesdjur och byter ut dem mot andra sorkar. De sorkar vi plockat ut analyseras sedan på olika patogener, säger Frauke Ecke.
”
Ofta sker infektionen när man dammar av sommarstugan efter vintern och andas in viruset
Frauke Ecke,
Sveriges lantbruksuniversitet
Ytterligare en riskfaktor
för sorkfeber hos människa är milda vintrar. Den hypotes man nu studerar är om regniga vintrar innebär att fler skogssorkar söker sig in i vedför
råd, sommarstugor och liknande då det blir svårare för dem att hitta mat och skydd när marken är täckt av is i stället för snö. När kontaktzonen mellan värddjur och människa ökar, ökar också smittorisken för människor.
– Under en tioårsperiod kunde vi se att andelen regniga dagar under vintern förklarade en stor del av antalet infekterade människor. I en pågående studie har vi nu märkt sorkar med ett litet chip för att komma åt vilka faktorer som gör att de letar sig inomhus. Vi vet än så länge inte om det är isolerade fall eller om det är en trend, berättar Frauke Ecke.
Sorkfeber är vanlig i norra Sverige, men fall har även påträffats i Göteborg och i Skåne.
– Det som är knepigt med många zoonoser är att man går till vårdcentralen för att få vård utan att veta var man blivit infekterad. Ofta sker infektionen när man dammar av sommarstugan efter vintern och andas in viruset. Sen kan det ta några veckor innan man får symptom, och kopplar det kanske inte till var man varit.
tror att deras studier om ekologin bakom spridningen av sorkfebervirus även kan öka kunskapen om andra smittämnen. Forskningen är viktig för att förstå och kanske förhindra framtida utbrott av djurspridda sjukdomar, framhåller man.
– För att få ett bra grepp om zoonoserna är miljöövervakning och samarbete med virologer, bakteriologer och hälsosektorn jätteviktigt.
Vi måste få till ett bra övervakningssystem där vi håller koll på värddjuren och patogenerna. Någon form av sjukdomsövervakning måste till.
Mer forskning behövs för att identifiera de patogener som kan hoppa över till människor och vilka miljöförhållanden som styr detta, säger Frauke Ecke.
– Det har tagit oss sju år att förstå den relativt enkla zoonosen sorkfeber. Här finns ingen quick fix.
Vi måste samtidigt komma åt orsakerna till framtida virusutbrott, påminner hon.
– För att vända utvecklingen behöver vi lära oss av naturen, inte se den som en fiende. Naturen är vår vän och vi borde värna om den.