Sekelgammal flopp blir museum
Lahälla knottfabrik fyller 100 år och blir museum. Här kan man se hur stenblock gick från berg till att bli knott, trots att fabriken inte var långlivad. ”Den gjorde ändå sitt jobb”, säger Lisa Börjesson Liljas.
Lahälla knottfabrik fyller 100 år. Och även om fabriken under sin tid var en flopp invigdes det under måndagen som ett arbetarmuseum.
– Den gjorde ju ändå sitt jobb, säger Lisa Börjesson Liljas, guide under invigningen.
Det ser ut som ett ruckel. Hade det inte varit för folksamlingen hade det inte synts att det är invigning av arbetarmuseet som är Lahälla knottfabrik.
– Man ser tydliga svarta ränder på en sida av stenblocket. Ni amatörer, ursäkta mig, men ni ser dem inte, säger Mats Karlsson, som har jobbat som kranförare och lastbilschaufför i stenbrottet. Han har inte själv slagit sten, men har ”isa BÖ suttit och pratat med stenhuggarna i många många år”.
Bakom själva knottfabriken – knott som i gatsten, inte som i ett småkryp som bits – står de två männen, omringade av människor som trots den hårda vinden är på plats. Christer Olsson, stenhuggare och egenföretagare, står och hugger stenblock till knott, medan Mats Karlsson berättar om historien bakom stenbrottet i Lahälla.
– Det här ljudet hörde man i varenda berg när man var liten, säger Mats Karlsson om det metalliska ljudet av hammaren mot mejseln och om den dova dunsen när stenen klyvs i tu.
Christer Olsson hugger först med vad som ser ut som grov mejsel och en hammare. Som om han följde en linje genom stenblocket, håller han mejseln mot stenen och slår till ovansidan med hammaren. Han följer linjen runtom blocket och sedan slår han till med en slägga. Stenen spricker som om den ville det.
” Man ser tydliga svarta ränder på en sida av stenblocket. Ni amatörer, ursäkta mig, men ni ser dem inte
Knottfabriken i Lahälla
är Sveriges enda kvarvarande. För en knottfabrik är läget perfekt, med bra sten och djupränna precis nedanför, så att skepp kunde ligga för ankar i väntan på knotten. Stenbrottet har haft en stor betydelse för bygden och för människorna där, men fabriken blev en flopp. Den var nämligen bara verksam under två år.
– Hit till Lahälla kom stenindustrin 1884, säger Mats Karlsson.
Stenbrotten hade alltså funnits ett tag när fabriken startades 1920. Efter att blocken blivit knott, åkte de rutschbana ner i en vagn på räls, som därefter tog lasten raka vägen ner till pråmarna och skeppen.
Stenen som fanns var bra, men fallhammaren gjorde kvaliteten på knotten väldigt dålig, och fabriken lades ner.
– En stark trend är ju att folk vill uppleva sånt här unikt och gärna ha någon som själv jobbar med att hugga sten som kan berätta om det, säger Björn Ohlén, som jobbar med hur man kan göra platser som Lahälla knottfabrik till ett resmål och locka turister.
– Det behövs ett lokalt engagemang, och det finns det ju verkligen här.
Ena kortsidan på det röda trähuset saknar nästan helt plank. I stället är väggen täckt med en blå presenning som försöker slita sig loss i stormen.
– Stenen togs från brotten, ner hit på planen. Här delades den i lämpliga stycken som fick åka på den här lilla rampen och sedan stod huggarna och matade in den under fallhammaren, säger Lisa Börjesson Liljas, där hon står vid husets långsida.
Det står en
rostig maskin innanför väggen. Det är fallhammaren, en av fyra som var aktiva för 100 år sedan. Innanför den finns två rännor i granit, en för de fina knotten och en för skrotstenar. Skroten skickades till Sydamerika, eller användes för att bygga stabila vägar i brotten.
– De är byggda av skrotsten, det som vi står på här, och i brotten finns det vägar som är otroligt komplexa i uppbyggnad, med stora stenar i botten, skrotsten i mellanlagret och på toppen ligger det små skärvsten, berättar Lisa Börjesson Liljas.
– Maskinerna var inte så bra och fabriken var inte igång särskilt länge. Men den gjorde ju ändå sitt jobb, så att säga.