Malin Lernfelt:

Lagrådet tycks likt så många före dem ha fastnat i den blodsmystik som ledde till att Lilla Hjärtats öde.

Efter midsommar lämnade socialutskottet de första lagförslagen i Lex Lilla Hjärtat till Lagrådet. Det var ett glädjande besked. Efter att förslagen som den statliga utredningen ”Barn och ungas rätt vid tvångsvård” mynnade ut i 2015 förpassats till arkiven hände det äntligen något. Att en liten flicka, som i media blivit känd som Lilla Hjärtat, skulle behöva dö för att politikerna skulle vakna är outsägligt sorgligt. Men det ger, om inte tröst, så i alla fall viss lindring att hennes fruktansvärda öde ger möjlighet att rädda andra barn.

Under alltför lång tid har politikers och juristers ovilja att agera för att skydda de minderåriga som omhändertas under de första levnadsåren fått förfärliga konsekvenser. Barn har behandlats som sina föräldrars ägodelar. Gång på gång har små människor ryckts upp från trygga familjehem och förlorat hela sin värld. Mammor och pappor som öppnat sina hem och hjärtan för små barn har stått maktlösa inför den psykiska misshandel som blivit följden av hemtagningar till biologiska föräldrar barnet knappt känner.

” Barn har behandlats som sina föräldrars ägodelar

Nu vill en majoritet av partierna i riksdagen se lagändringar redan till hösten, varför man ställde sig bakom det moderata utskottsinitiativ som ligger till grund för de förslag som Lagrådet har granskat. Nya skrivningar ska underlätta för fler vårdnadsöverflyttar. Större hänsyn ska tas till barnets egen inställning och relation till familjehemmet. Man vill också se ett ökat fokus på långsiktighet för att minska risken för att barn bollas runt.

Det tog bara en vecka för Lagrådet att göra bedömningen att de lagändringar som nu föreslås inte håller. I sitt yttrande påpekar juristerna att socialnämndens yttrande visserligen är det främsta underlaget vid en hemtagningsbegäran. Men samtidigt styrs dessa ärenden också av föräldrabalken, och den slår fast att ”en placering i ett familjehem bör som utgångspunkt inriktas på att få till stånd en återförening av barnet och föräldrarna, även om arbetet med en återförening kan ta lång tid”. Alltså precis det som de nya skrivningarna i Socialtjänstlagen och LVU vill röra sig ifrån.

Lagrådet anser till skillnad från utskottsförslaget att ”den unges relation till de biologiska föräldrarna måste anses vara en sådan betydelsefull omständighet att den särskilt beaktas vid övervägande om överflyttning av vårdnaden ska göras”. Självklart är det viktigt att den nya lagstiftning som införs är ordentligt beredd så att den får de effekter som man efterfrågar. Men Lagrådet tycks likt så många före dem ha fastnat i den blodsmystik som ledde till att Lilla Hjärtats öde.

Lyckligtvis är detta inget som socialutskottets ordförande Acko Ankarberg (KD) tycks bry sig om. Hon vill - efter att skrivningarna stärkts - att riksdagen skyndsamt går vidare med lagstiftning. I en intervju med Sveriges radio säger hon att ”Vi måste gå från ett läge där föräldrar har större rättigheter än barn” (30/6).

Precis så är det. Lex Lilla Hjärtat får inte dröja. Det kan kosta barnliv.