Krisen kan bli en vändpunkt mot tanken på evig tillväxt
Nu har det vänt. Jordaxelns lutning mot vår moderstjärna solen avtar alltmer, men midsommarnattens dofter och färger dröjer sig ännu kvar, och regnet ger naturen liv och förnyad skönhet. Fast ändå är inget sig riktigt likt.
Vi människor är flockvarelser, helt beroende av varandra, och dagens ”sociala distansering” känns jobbig. Inför denna pandemi står vi, trots vår upplysta tid, märkligt yrvakna och rådvilla. Vi famlar i det ovetbara och det okontrollerbara likt vilsna barn.
I dessa kristider väcks dessutom moraliska och existentiella frågor. Hur mycket, eller lite, är vi beredda att offra för att rädda enskilda människoliv? Hur mycket, eller lite, är vi beredda att offra för att rädda vår planet undan det värsta klimatscenariot? Svåra frågor utan givna svar.
Vilket ljus kommer vi att skåda när vi tagit oss igenom denna pandemitunnel? Har vi kommit närmare varandra eller har klyftorna ökat mellan olika grupper?
Har vi lärt oss något, eller får vi en återgång till det ”normala” med ständig tillväxt av vår konsumtion och en ständigt ökande förbränning av fossila bränsle? Kommer vi därmed fortsätta att obönhörligt bädda för en monumental ekologisk katastrof för allt liv på vår planet, för våra samhällen och vår kultur?
I de rika västländerna ges sysselsättning med ökad tillväxt högsta prioritet och nödvändiga, radikala klimatåtgärder ses oftast som ett hot mot dessa mål. Rovkapitalismen lär oss att ringakta det värdefulla och högakta det värdelösa. När nu vår livsstil och vår jord inte längre går att förena, kommer världen därför att bli en mycket farligare plats att leva i.
Ska denna pandemi svetsa oss samman, eller leda till nationalistisk isolering?
Viruset själv väljer sina människokroppar för att reproducera sig, oberoende av klass- och kulturell tillhörighet. Vi borde nu ta tillfället i akt att mötas i konstruktiva samtal med utgångspunkt från allt vi har gemensamt – våra kroppars skörhet, vår existentiella utsatthet, och vår kärlek till livet, till varandra och allt levande.
Vi bör inse vår brist på säkerhet och entydiga svar och närma oss kriserna med ödmjukhet och lyhördhet. Och vi bör ta till oss det enkla och det självklara, att en evig tillväxt är en omöjlighet på en ändlig planet, och ta konsekvenserna av denna insikt.
Detta kan förhoppningsvis bli det bestående goda med denna pandemi, att den får bli den vändpunkt som världen länge har behövt.
Detta är var jag tror mig höra i strandskatans rop i sommarnatten från havsviken nedanför mig, med sitt ängsliga ”tja-tja-pjuuu, tja-tja-pjuuu Omvänd er. Tänk nytt.
”
Har vi lärt oss något, eller får vi en återgång till det ’normala’