Pandemin pressar världens mest utsatta barn allra hårdast
De mest utsatta barnen i världen står inför nya prövningar när pandemin når konfliktzoner och flyktingläger. – Barnen har hundratals frågor, säger Unni Krishnan vid biståndsorganisationen War child, som har fått ställa om sin verksamhet under pandemin.
Hur länge kommer detta pågå? Kommer jag ha tillräckligt att äta? Kommer jag kunna gå i skolan igen eller tvingas arbeta? De är några av de många frågor som barn ställer sig, berättar Unni Krishnan.
De senaste månaderna har biståndsorganisationer försökt nå ut med information för att stärka smittskyddet bland människor som har sökt skydd världen över.
En uppgift är
att förklara för barn som genomlevt dödliga konflikter, flytt sina hem och kanske förlorat sina nära att ett virus kan vara på väg att ställa deras liv på ända på nytt.
– Det är svårt att hitta en balans mellan att berätta sanningen och att inte måla upp en alltför dyster bild, säger Unni Krishnan, som leder War childs humanitära arbete från huvudkontoret i Nederländerna.
– Barnen är väldigt bekymrade och deras lidande förvärras på många sätt. De har inte tillräckligt att äta, får inte gå ut och leka, får inget sammanhang att uttrycka sig i och tappar kontakten med sina vänner. Allt förstärker oron och vi vet från våra erfarenheter att sådana här händelser kan lämna bestående avtryck.
I början av
mars reste Krishnan och hans kollegor till det krigshärjade Sydsudan, där flera miljoner människor har drivits på flykt de senaste åren, både inom landet och till grannländerna. War child är verksamma i flyktingläger där, men också bland grupper som har drivits från sina hem till avlägset belägna områden.
– Vi insåg snabbt att vi inte kan fortsätta vårt vanliga arbete om människor inte har ordentliga faciliteter för att tvätta händerna. Om de inte har det, kommer de att utsättas för viruset och kommer kanske inte att överleva. Hela det sammanhang vi arbetar i har komplicerats, då resurser dränerats helt och hållet från samhällen och människor. Då hade vi också begränsade resurser från början, säger Unni Krishnan.
Tillsammans med andra
organisationer påbörjades insatser för att möta de mest omedelbara behoven, till exempel genom att dela ut hygienartiklar.
– Man säger att detta är en stor storm som vi alla går igenom tillsammans. Men vissa människor sitter i bräckligare båtar. Det handlar inte om stormens styrka, utan allt handlar om vilken båt man sitter i. Vi talar om krigs- och konfliktzoner och flyktingsammanhang. Flyktinglägren har de svagaste vårdsystemen i världen och begränsad tillgång till rent vatten, påpekar Krishnan.
Barnen som bor
i flyktingläger är några av de hundratals miljoner barn vars skolgång har påverkats av pandemin.
– För barn som har förlorat allt är skolan den enda biljetten till framtiden, säger Unni Krishnan.
War child har ställt om för att i möjligaste mån bedriva utbildning på distans. På så vis försöker man också upprätthålla sina psykosociala stödinsatser.
– Vi bekämpar det här viruset på två fronter. Dels det osynliga, dödliga viruset och dess direkta konsekvenser. Dels det osynliga och ofta förbisedda behovet av psykosocialt stöd.
Information om viruset och uppmaningar om att tvätta händerna och hålla avstånd sprids på olika sätt för att nå så många som möjligt. Stora högtalarsystem har satts upp i flyktingläger, hjälparbetare går eller åker runt med megafoner och det har gått ut särskilda sändningar via radio.
I Sydsudan har
War child samarbetat med en lokal artist som har gjort en låt som ska påminna om att tvätta händerna.
– Rätt information räddar liv, säger Unni Krishnan.
Vid sidan av detta försöker hjälporganisationerna bidra till att människornas grundläggande skydd upprätthålls.
– När jobb går förlorade och det finns färre inkomstkällor är det oftast barnen som först tvingas till arbete. Då går de miste om utbildning och, ännu viktigare, sin barndom.