Hon har fått andrum under pandemin
När alla tävlingar ställdes in fick tennisproffset Rebecca Peterson tillfälle att anpassa träningen efter hur kroppen mådde. Hon var sliten efter många års hård press – som också har resulterat i stora internationella framgångar.
Ända sedan hon var liten har tennisen varit allt för Rebecca Peterson. Hon blev professionell tennisspelare redan 2012, är bäst på damsidan i Sverige och rankad 44:a i världen. Efter en höst med internationella segrar såg det ut att fortsätta spikrakt uppåt, men så kom det här året som inte är som andra år.
– Jag hade sett fram emot att kvalificera mig till OS och åka runt på grand slam-turneringar och andra stora tävlingar. Nu är ju allt inställt, säger Rebecca Peterson som för första gången på länge tillbringar en längre period hemma i Sverige.
För hennes del
har nedstängningen i samband med pandemin inte enbart varit av ondo. Den har också inneburit välbehövligt andrum efter en period då hon har pressat kroppen för hårt trots att den signalerade att hon behövde vila.
– När förra årets säsong var över kände jag mig otroligt sliten. Jag kunde inte fatta varför jag var så trött och inte fick i gång kroppen. Det var bara stopp. Men jag pressade mig och fortsatte träna som elitidrottare gärna gör. Man känner inte efter så mycket utan kör bara på.
Hon fick flera
förkylningar och hade problem med ryggen. Ett tag kunde hon knappt böja sig fram och ta på strumporna. När coronapandemin bröt ut fick hon tillfälle att rehabilitera sig och anpassa sin träning och nu känner hon sig äntligen helt återställd igen.
Rebecca Peterson upplever inte att man pratar om utmattning elitidrottare emellan, trots att hon är säker på att det är mycket vanligt att tävlingsmänniskor gärna pressar sig för hårt.
– Det här är första gången jag öppnar mig och berättar om det. Nu har jag lärt mig att jag måste lyssna på min kropp och våga sätta stopp ibland, vara lite smartare i mina beslut. Men det är lätt att vara efterklok.
Under ett normalt år skulle hon ha varit på resande fot nu. Det är så hennes liv har sett ut de senaste åren. Resa, tävla, resa, tävla. Hon älskar det. I år har resorna framför allt utgjorts av turen mellan bostaden i Solna och tennishallen.
– Samtidigt har det här gett mig tid att hitta andra saker hos mig själv. Tidigare hann jag inte fundera över vem jag var förutom en som tränar och tävlar. Men jag är ju inte bara tennis-rebecca. Och jag tror att om jag är trygg i mig själv hjälper det mig också i tennisen.
Under den senaste
tiden har Rebecca Peterson också passat på att jobba med annat än sin sport. Några dagar i veckan arbetar hon i receptionen på Klövern Padelcenter i Kista, en bra erfarenhet för henne som aldrig har haft ett vanligt jobb. Det är också en extrainkomst när intäkterna från tävlandet uteblir.
I Rebecca Petersons team ingår pappa Mart som har varit hennes tränare sedan hon en gång började med tennis.
– Jag är uppvuxen i Järfälla tennishall där han jobbade och jag tillbringade mer tid där än hemma, det var en miljö där jag kände att jag ville vara. Pappa har gjort mig till den tennisspelare jag är.
Storasyster Berit hörde också till de bästa i Sverige innan en skada tvingade henne att pausa. Tennisfamiljen Peterson kommer ursprungligen från Estland där Rebecca har många supportrar.
– Jag förstår estniska men talar det inte så bra. Och jag känner mig inget annat än svensk och är stolt över att tävla för Sverige.
Det fanns aldrig
en punkt då Rebecca bestämde sig för att bli tennisspelare eller satsa för att nå toppen. Det har hela tiden varit självklart.
Som 17-åring blev hon professionell och började resa jorden runt på tävlingar. Hon fick offra sista året på sin gymnasieutbildning eftersom det inte gick att kombinera med resandet.
Att det kommer en dag efter tenniskarriären inser hon, men det är fortfarande långt borta.
– Så långt har jag inte tänkt om jag ska vara ärlig. Jag har alltid känt att nu har jag tennisen och ska göra det bästa av det. Njuta av den karriär jag har. Det kommer nog växa fram så småningom vad jag ska göra sedan.
”
Nu har jag lärt mig att jag måste lyssna på min kropp och våga sätta stopp ibland, vara lite smartare i mina beslut.