Agneta Enander

Fil. mag. Agneta Enander, Ljungskile, har avlidit 81 år gammal efter en längre tids sjukdom. Hon sörjs närmast av maken Svante och sönerna Mats och Per Ola med familjer.

Farmor. Det blommar där du står. Det är blommor där du går. Du levde, blommade och flög vidare. Du var en ängel i form av min farmor. Vi saknade dig, även när du levde. Vi ses snart igen. Då har jag jättemycket att prata med dig om.

”When God took you back he said halleluja you’re home.”

Min farmor var min kompis. Vi var jämlikar. Vi lekte tillsammans, pratade tillsammans och hittade på saker tillsammans. Hon tog inte med mig på saker, vi tog med varandra. Vi bråkade med varandra. Vi tog varandra på allvar oc h hon hade nästan mer respekt för mig än jag för henne. Min farmor var aldrig vuxen, hon var farmor. Ingen kunde rädda en rastlös och sprallig flicka som var för liten för alla andra, som min farmor kunde. Hon kunde rädda tiden.

Min farmor var klok och hon fick mig att känna mig klok. Hon var viktig för mig och hon fick mig att känna mig viktig. Jag tyckte om att leka med dockor, så farmor sydde fina kläder till dockorna. Jag tyckte om att baka, så farmor bakade med mig. Hon rörde alltid till bakningen och jag förstod aldrig vad hon höll på med. ”Men farmor sådär gör man väl inte?” sa jag, men hon gjorde alltid så ändå.

Jag tyckte om jordgubbar så vi gick ut och plockade jordgubbar i trädgården. Jag var livrädd för maskarna i jordgubbarna. Farmor sa att man kan äta dom också for en mask som har bott i en jordgubbe hela sitt liv kan väl inte smaka något annat än jordgubbe ändå. Jag blev lite sur på farmor for det.

Jag tyckte om att måla och skriva, så farmor och jag hittade på sagor, skrev böcker och målade bilder till texten. Jag tyckte om att spela spel, så farmor hittade på egna spel när jag hade tröttnat på alla spel som redan fanns.

Jag och farmor var lika envisa så vi tjafsade mycket. Hon gav sig inte bara for att jag var ett barn. Hon pratade med mig som om jag vore vuxen. En gång blev jag så arg att jag gömde mig bakom soffan och farmor blev jätteorolig. Förlåt för det. Det var faktiskt meningen att du skulle bli orolig så du skulle förstå att jag hade rätt, men kanske inte så orolig.

Jag ville att farmor också skulle kunna springa och hoppa som jag kunde, så hon berättade historier om när hon kunde det. Jag ville att farmor skulle kunna skratta högt och prata mycket, så andra berättade historier om när hon kunde det. Jag ville ha min kreativa, påhittiga, spralliga, barnkära, envisa, noggranna och slarviga farmor kvar men hon försvann under en sjukdom, så pappa berättade att jag var som hon.

Farmor fyllde 80 år så jag sa att hon var stencool som var så gammal och frågade hur det kändes. Jag var inte säker på att hon skulle svara, man var ju aldrig det i slutet. ”Asch det är väl inget.” Sa hon. ”Visst vill du ha mer prinsesstårta?” Klart jag ville. Jag och farmor tog alltid en bit prinsesstårta till.

Vi saknar dig farmor. Du betyder så mycket för oss. Jag gillar inte att byta tempus till dåtid för du finns ju fortfarande, vi ses ju snart. Då vill jag att du berättar allt. Då vill jag att du springer, hoppar pratar högt och skrattar. Du är inte här just nu, men du har lämnat en bit av dig i mig, för jag är ganska mycket som du.

Kram, Ida.