Hästarna hjälpte Ann-charlotte tillbaka efter sjukskrivningen
När Ann-charlotte Addo drabbades av utmattningssyndrom gick återhämtningen långsamt. Först när hon fick möjlighet till hästunderstödd ridterapi, vände det. Och efter bara några månader kände hon sig starkare och närde framtidsglädje.
Vi sitter i den blomstrande trädgården vid torpet på Tjörn där Ann-charlotte Addo växte upp mitt i naturen med hästar, katter och hundar. Med närvaro, uppriktighet och nära till skratt i de bruna ögonen, berättar Ann-charlotte om när livet vände i ett slag.
Ann-charlotte var 2005 en hängiven, ambitiös nyutexaminerad socionom som efter fyra års studier i Örebro flyttade tillbaka till Göteborg och fick jobb på ett stödboende för unga vuxna.
Tre år senare fick hon jobb som socialsekreterare. Det var högt tempo, men det administrativa arbetet åt upp tid och energi.
– De första fem åren trivdes jag jättebra, men sen blev det allt högre administrativa krav på dokumentation med tajta deadlines.
Ständigt på spänn, med pressat schema och möten med människor som behövde mer än hon hann med och en oergonomisk arbetsplats, drabbades Ann-charlotte av ett brock i nacken. Hon tvingades operera en nerv i armen och återgick sen till arbetet med samma höga arbetsbelastning, som i kombination med ständig värk till slut blev för mycket. 2015 drabbades hon av utmattningssyndrom.
– Det var klassiskt, jag blev yr, svimmade och föll rätt in i väggen, berättar Ann-charlotte.
Det var som att rasa ner i ett svart hål och famla efter något att hålla sig i, hitta tillbaka och laga något hon inte visste hur.
– Jag provade mediciner som inte gjorde nytta, yoga, mindfulness och allt det är, men vägen tillbaka kändes väldigt lång, säger Ann-charlotte.
Hon minns att de tunga dagarna varade i över ett år.
– Det värsta var den brutala tröttheten, samtidigt som jag kunde vara väldigt stressad, hyperaktiv och hade svårt att varva ner, svårt att sova och minnet svek.
Efter ett par månader orkade hon gå korta promenader, men att läsa en bok var fortfarande för krävande.
– Det var en hopplöshet och sorg att förlora sin kapacitet, säger Ann-charlotte allvarsamt.
Hon sökte efter alternativa vägar till läkning och energi. Hon trodde inte på starkare mediciner, utan att någonstans hitta tillbaka genom egen kraft och makt.
Hon hittade hästunderstödd rehab vid Göteborgs handikappridklubb. Med ett långt hästliv bakom sig trodde hon på detta och kände hopp.
– Sjukvården ville inte betala, men tack vare facket och en fantastisk handläggare på Försäkringskassan klassades mina problem som arbetsskada och arbetsgivaren fick betala de drygt 900 kronorna det kostade per gång.
Hon fick ridterapi varannan vecka och följde däremellan ett strikt program med övningar.
– Det läskiga med utmattningen var att kroppskontrollen försämrades, jag hade dålig balans och kände inte alla delar av kroppen.
Hon red med enbart filt på hästens rygg, för att öva balans men också för att dra nytta av hästens rörelser. Bäckenet rör sig på samma sätt oavsett om vi går eller rider, vilket i sin tur justerar kortisonnivåerna som i Ann-charlottes fall kommit i obalans av utmattningen.
Efter ett par besök red hon utan både träns och sadel på den specialutbildade hästen.
– Att rida utan sadel och träns syftar till att träna upp balansen igen, men framför allt att öva tillit till den egna kroppen, sig själv och hästen.
Där handlar det mycket om kommunikation.
– Hemligheten är nog att man får kontroll över hästen genom sin egen kropp och röst, säger Ann-charlotte.
Utöver ridterapin och hemläxor med kroppsövningar, tillbringade hon mycket tid i stallet.
– Ridterapin och hästarna hade snabb effekt och hjälpte mig mycket bättre än alla piller och läkarkontakter, och efter tre månader mådde jag mycket bättre.
Efter ytterligare sjukgymnastik och läkning kunde Ann-charlotte åter börja jobba. Men hon insåg det okloka i att återgå till sin gamla tjänst, sa upp sig och började på ett annat ungdomsboende i Göteborg.
– Det är mindre administrativt än mitt förra jobb, och samtidigt mer baserat på praktiska göromål och samtal. Det är lugnare och det passar bra, säger hon.
Ann-charlotte är tillbaka där livet fungerar igen, men kan inte riktigt släppa vad hästarna och ridterapin gjorde för hennes rehabilitering. Hon tänker att hästen kunde hjälpa till på så många vis genom att representera något vänligt, mjukt, friskt och samtidigt starkt.
– Många av ”mina ungdomar” som lider av ångest och depression, skulle säkert må bra av att vara i stallet och med hästarna. Att få ta ansvar och sköta om, men framför allt byta fokus från sin egen skaviga tillvaro. Med hästarna släpper man allt vad gäller prestation och kan slappna av, säger Ann-charlotte.
På sikt när hon en tanke om att utbilda sig inom hästunderstödda insatser. Men hon är fortfarande i ett slags mellanläge, en aning skör och trivs bra med arbetet på boendet där hon får följa ungdomarna över tid. Bygger relationer, hopp och framtid tillsammans med dem.
Hon återkommer till hästarna som hon älskat sen barnsben, funderar på vad det är som gör dem så välgörande. Ler och formulerar med glitter i ögonen:
– Hästen känner av oss, hur vi mår och våra vibrationer. De är känslovarelser och balanserar oss bara genom att vi är med dem.
” Ridterapin och hästarna hade snabb effekt och hjälpte mig mycket bättre än alla piller och läkarkontakter