Pär Arkbro: Det kan kosta att komma till insikt

Jag lurade mig själv genom att inte titta så noga när vi köpte hus. Huvudbyggnaden var bra, men vad gäller lillstugan fanns det en del kvar att göra, och det såg jag inte. Nu nio år senare tar vi äntligen tag i det. Har förstått att det är många som hemestrat på det sättet, med byggprojekt hemma. Till skillnad från när det gäller människor, där det inre är det viktiga, behöver jag och min fru nu börja med det yttre, ta tag i fasaden på lillstugan.

Om jag skulle predikat i kyrkan på söndag är temat andlig klarsyn. Troligtvis skulle jag berätta om lillstugan, om att vi inte såg då vad som behövdes göras, men att vi nu kommit till insikt.

Den insikten kommer ibland i samtalsrummet när människor kommer för att söka själavård, stöd och vägledning. I samtalet får jag vara med om de underbara men också smärtsamma stunder när människor kommer till insikt om sina egna liv. När de äntligen börjar se klart och nytt, i ett liv som varit kamp. Det är stort när de ser en väg och en möjlighet i sitt liv. När de börjar våga tro på livet igen.

Jag har funnit flera källor i mitt liv för att finna insikt. Jag vänder mig till en kraft större än mig själv, Gud. Jag söker andras och min egen erfarenhet och jag läser Bibelns berättelser och visdomsord.

På söndag är det ett citat av Jesus:

”… och den vägen är smal som leder till livet och det är få som finner den.” (Matteusevangeliet kap.7 vers 14)

Jag tror inte vi ska tolka det som att de flesta inte kommer att finna det goda, utan snarare att det kan kosta att komma till insikt, att se klart om sitt eget liv.

Många gånger när jag samtalat med människor som är mitt i livskriser gör de samma upptäckt. I sjukdomen, i sorgen över sitt eget eller någon annans liv börjar de känna tacksamhet om sådant de förut bara tagit för givet. Detta coronaår tror jag det är många av oss som upptäckt att det där som vi tog för givet plötsligt togs ifrån oss, vi fick upptäcka vad som verkligen är viktigt.

Att ha klarsyn är inte så lätt. Det är lätt att vara efterklok om det vi inte vet något om, men svårare att vara förklok. Det kan vi ana i debatten om coronastrategier. Har våra ledare tagit rätt beslut? Har vi medborgare tagit vårt ansvar? Jag tror inte vi vet än om vi har handlat rätt.

Vi vet egentligen ingenting förrän sen. Blev det bra eller dåligt, tog vi rätt beslut. Dog det fler detta år eller har vårt handtvättande och vår sociala distansering gjort att andra sjukdomar hållits tillbaka. Inser att jag egentligen inte har insikten att bedöma det, den kunskapen får jag hämta från andra med erfarenhet.

Jag önskar klarsyn, att jag tar tid innan och tänker efter före, att jag lyssnar till andra och egna erfarenheter. Framför allt önskar jag att jag kan erkänna fel och vågar pröva nytt. Min klarsyn söker jag i tron på en Gud större än mig själv.

I pilgrimstraditionen, i vandringserfarenheter är klarsyn att våga skala av och lämna. Om man ska gå långt behöver man tänka över vad som är viktigast, för allt ska jag bära på min rygg. Där måste jag lämna sånt som är bra att ha för att packa det som jag verkligen behöver. Och det är inte alltid lätt att veta vad det är.

”

Detta coronaår tror jag det är många av oss som upptäckt att det där som vi tog för givet plötsligt togs ifrån oss, vi fick upptäcka vad som verkligen är viktigt.