Småstadstjejen som vägrar låta sig tystas

Hej, det är Cissi! Miljön i bakgrunden är stimmig, hon sitter på ett kafé. Det är tisdagsförmiddag och ännu en vanlig jobbdag för Cissi Wallin. Om det nu finns en vanlig dag i Cissi Wallins liv?

– Jo, jag lever ett vanligt småbarnsliv, skrattar hon och fortsätter;

– Jag blir väckt tidigt, ja en sådan där chockväckning varje morgon med barnen och allt de ska ha, regnkläder och allt annat de ska ha med sig till förskolan. Sedan brukar jag träna, yoga eller styrketräna. Det behöver jag för att rensa huvudet. Och eftersom jag är frilans så sitter jag hemma och jobbar, eller på kafé. Men helst sitter jag hemma.

Just nu är

det hennes självbiografi ”Allt som var mitt” som tar upp mest tid. Hon har precis varit i Umeå för att prata om den.

– Det var bra. Härligt att få träffa folk, det är ju lite speciellt med corona, men de hade fått till det bra.

Ja, det blev kanske inte den bästa hösten att åka ut på bokturné med sin debutbok.

– Men i oktober ska jag till Göteborg. Och jag hade gärna kommit till Uddevalla med, säger hon och ursäktar sig för att sätta i laddaren till mobilen.

Att äntligen få hålla boken i handen, särskilt efter att förlaget backade i sista stund och hon i stället gav ut boken under eget förlag, kändes riktigt bra för Cissi.

– Det var ju lite overkligt, det tror jag alla känner när man gjort något som blir en fysisk produkt. Det är så konkret och eftersom det blev lite speciellt så var det väldigt skönt.

Cissi berättar att

boken blev till under fyra månader den här våren.

– Det var tråkig svensk vår, så en bra tid att sitta inne och skriva. Jag var väldigt fokuserad och avföljde typ 1 000 personer på Instagram. Men fortfarande ville jag ju ha koll på vänner och bekanta, men jag kapade mycket ”fluff”, för att bli av med mycket intryck och stimulans.

Det har bara gått några veckor sedan boken släpptes, men redan är den rejält uppmärksammad och den har redan hamnat i blåsväder i Norge. Men Cissi väljer att lägga fokus på de ”vanliga” läsarna.

– Det har varit fantastiskt att läsa recensionerna från läsarna. De orden betyder allt. Jag har inte skrivit boken för någon kulturelit eller recensenter utan för vanliga människor om man nu får använda det uttrycket? Nä, men jag har

Återigen har hon allas blickar på sig. I höst står hon rakryggad med sin rykande färska självbiografi i handen. Bohusläningen pratade med Cissi Wallin om debutboken, metoo och om Uddevalla.

skrivit för kvinnor framför allt, som har antingen upplevt något själva, eller för att de ska bli berörda och kanske förstå någon struktur de inte tänkt på innan.

Hade boken blivit av om du inte fått frågan om att skriva den?

– Jo, ja, men den det hade den nog, men på ett annat sätt. Hade jag skrivit den på eget bevåg hade det säkert tagit längre tid. Men det är ju inte säkert att den hade blivit bättre då utan det här var en historia jag hade inom mig som behövde komma ut.

Frågan om att

skriva en bok har Cissi fått tidigare, men hon har inte känt sig redo för än nu förklarar hon;

– Vi lever ju i en tid då alla vill skriva en bok. Folk skriver ju liksom sin självbiografi när de är 22, alltså när de knappt har levt det tycker jag är lite töntigt. Jag har skyndat långsamt. Jag är en skrivande person, men jag kände att jag ville ha tillräckligt mycket att berätta.

I ”Allt som var mitt” finns även Uddevalla med på ett hörn för att ge en bild av vem Cissi var innan hon blev en offentlig person och var en ”vanlig småstadstjej”.

– Många som jobbar inom media eller har inflytelserika positioner har väldigt ofta föräldrar, eller andra familjemedlemmar, som krattat väg för dem. Jag kommer ju inte från det. Jag kommer från en väldig ordinär bakgrund i en liten stad. Det kändes viktigt för historien. Unga kvinnor som blir utsatta för övergrepp är ju inte sällan småstadstjejer. Kanske flyttar de till den stora staden och tror gott om alla. Alltså det finns en naivitet där som jag ville visa som jag tror många kan känna igen sig i.

Det är nu

längesedan Cissi lämnade Uddevalla och det är mer sällan nu som hon besöker hemstaden, men några band har hon kvar. Hennes pappa bor kvar och hennes mamma är begraven här.

– Men jag bodde 19 år av mitt liv där så mina rötter har jag där. Så absolut har jag en koppling, en förevig koppling till Uddevalla.

Cissis mans familj har även ett hus nära Lysekil som de ofta besöker på sommaren.

Om du kunde, finns det något du vill säga till studenten Cissi innan hon lämnar Uddevalla?

– Jag tänker väl att nej, jag skulle inte vilja säga något, för det var som det var och man lär sig saker under tiden. Allt det som hände mig kring den här historien som boken handlar om, det var ju inte mitt fel. Det fanns inget jag skulle kunna göra annorlunda för att skydda mig själv. Då måste man ju leva så där att man aldrig kan lita på män att man aldrig kan gå med en kille hem. Alltså att vara ung och naiv och godtrogen är ju inget brott det är ju någonting som utnyttjas av andra i vuxenvärlden eller av personer med dåligt uppsåt. Så att jag var en ung och naiv tjej med stora drömmar, det hade man inte kunnat ta ifrån mig då. Vuxenvärlden sa ju massa saker till en men man lyssnade inte, det är det som är hela grejen med att vara ung – att vara emot vuxenvärlden.

Cissi tror inte

heller att 19-åringen skulle ha förstått om Cissi berättade för henne att hon i framtiden skulle vara en känd influencer med närmare 100 000 följare på Instagram.

– Jag har aldrig varit en sådan person som har velat vara en ledare. Jag är en ganska kufig ensamvarg på många sätt. Jag trivs inte så bra i den här rollen som har tillskrivits mig där jag ska vara någon slags röst för många eller ledargestalt utan jag har ju bara fortsatt att göra det jag tror på och det jag tycker är viktigt och sedan så har många personer uppenbarligen uppskattat det eller inte.

Vad betyder dina följare för dig?

– Jättemycket! Alltså verkligen. Tillsammansskapet är viktigt. Oavsett hur kvinnor är, vi är ganska bra på att granska varandra och döma varandra, men om man går bortom det och ser våra gemensamma erfarenheter om hur det är att vara kvinnor, så har det varit helt fantastiskt att kunna dela den här berättelsen med så många som upplever eller har upplevt något liknande.

När Cissi blickar tillbaka till hösten 2017 och starten av metoo är det fortfarande svårt för henne att ta in allt som hände då.

– Jag tror att jag fortfarande bearbetar den hösten på gott och ont. Vad den betytt för mig och vad den betytt för andra, vad som gick bra och vad som gick mindre bra, vad det betydde helt enkelt. Det kommer ta tid. Den var ju avgörande, den hösten, och det kommer alltid finnas ett före och ett efter för många av oss som man bara har fått lära sig hantera och leva med och se som någonting fantastiskt som hände men också något väldigt omskakande som hände.

Cissi fick allas blickar på sig den hösten när hon pekade ut och namngav den kände mediemannen.

Vem hade du varit i dag om du inte skrivit ut hans namn?

– Jag sa nyligen i en intervju att det var lite som en självförnyelse. Att det är klart jag gjort samma saker jag gör nu, jag hade skrivit och poddat. Men jag hade nog inte känt att jag varit sann mot mig själv. Man kommer till ett vägskäl ibland då man måste ta

”

Jag är övertygad om att berätta på det här sättet, hur mycket det än kostar, är en frigörelse

”

Den här berättelsen har inte fängslat mig i en offerroll

ett beslut om de här olika vägarna som gör olika saker med en. Jag är övertygad om att berätta på det här sättet, hur mycket det än kostar, är en frigörelse.

Hur har du hittat styrkan att fortsätta stå upp för dig själv?

– Ja, det är väl just det, att man har stått upp för sig själv, man har frigjort sig själv och tagit makten över ordet och lagt tillbaka skammen och skulden där den mest av allt ska vara. Och att man har..

Cissi avbryter sig själv och berättar att hon har fått fyra recensioner av sin bok, som varit nästan identiska. En av dem var Bohusläningens recension. Hon ser framför sig hur dessa ”kulturtanter i page”, som hon kallar dem, har ringt varandra innan.

– De är som de bestämt att de ska skriva att jag har en offerkofta på mig. Som jag skulle positionera mig på ett dåligt sätt. Som ett offer? Det är ju tvärtom. Den här berättelsen har inte fängslat mig i en offerroll. Hade jag varit tyst hade jag varit fängslad i en offerroll. Men att jag berättade är ju en aktiv handling, en motreaktion på att positionera sig i något slags självömkande offerskap.

Hon beskriver det som om att de inte recenserar boken utan henne och att hon känner igen mönstret från annat håll.

– Det finns vissa kvinnor som blir stressade av när andra kvinnor reser sig upp och ta ton. De pekar då ut de kvinnor som vågar mer än de själva gör, som ett hot eller ett problem.

De som reser sig upp och säger det här hände mig eller det här är fel, de blir problematiska snarare än att de bidrar till öppenheten och kampen för kvinnors frigörelse.

Så ”kulturtanterna

i page” kommer inte stoppa Cissi Wallin och kanske får de snart en ny bok att recensera. För skriva mer kan Cissi absolut tänka sig att göra.

– Men då blir det något helt annat, den här historien är ju redan berättad nu. Det kanske blir skönlitterärt eller så blir det en reportagebok eller något annat men nu har jag ju mitt eget bokförlag så nu kan jag göra vad jag vill!