”Är man ’förälder’ till en gammal sjuk förälder har man däremot inga rättigheter överhuvudtaget.”
Bor man i Sverige och är förälder till barn har man all världens rättigheter med föräldraledighet, vab med mera. Är man ”förälder” till en gammal sjuk förälder har man däremot inga rättigheter överhuvudtaget.
Hjälp till gammal förälder ska skötas parallellt med ett stressigt heltidsjobb. Motsvarighet till vab finns ju inte, även om hjälp till gammal förälder är minst lika krävande. Härutöver tvingas man dessutom försöka sköta andra människors arbetsuppgifter för att saker och ting ska fungera. Jag orkar snart inte mer!
Det skulle aldrig accepteras om föräldrar inte fick svar på frågor om hur det fungerar för barnen på förskolan, vad de får för mat, om de äter och vad de gör på dagarna. Det skulle aldrig accepteras att ett sjukt barns läkare inte informerar föräldrarna om hur det står till med barnets hälsa och vad man har för plan för detta. Är man däremot förälder till en förälder får man inte veta något alls.
Hur ser dagarna ut för min något dementa pappa på äldreboendet (där han hamnade efter att han fått corona från hemtjänsten)? Äter han? Får han näringsriktig mat, frukt/grönt? Vad visade läkarundersökningen han fick genomgå för en månad sedan? Får han komma ut i friska luften någon gång? Jag har ingen aning och han kan själv inte redogöra för detta.
Hur ser mammas läkare på hennes hälsotillstånd? Vad visade testerna de tog? Vad tänker de göra nu? Läkaren svarar inte på telefon och inte heller på e-post. Total tystnad, allt medan mamma bara blir sämre och sämre. Bristen på återkoppling kan absolut inte bero på att jag varit tjatig för jag har under alla de år som mamma gått hos denna läkare aldrig besvärat honom med en endaste fråga. Mamma blev nyligen tvungen att trycka på sitt trygghetslarm. De som man tror ska komma när man trycker på detta dök inte upp utan i stället försökte man bara ringa mamma ett flertal gånger. Hon var dock inte i stånd att kunna ta sig till sin telefon och svara...
Inte heller ”apodosen”, där medicinerna ska komma förpackade i rätt doser för veckans alla dagar, kan man lita på. Vissa av medicinerna som står med på listan som levererade har vi av en slump plötsligt upptäckt att de fattas i doseringspåsarna. Det kan ju vara livsfarligt för patienten om den inte får alla mediciner den ska ha. Som anhörig känner jag mig totalt utelämnad. Jag känner att jag själv tvingas ha koll på allt eftersom det så många gånger visat sig att de som ska ha koll på allt detta med vård och larm etcetera inte har det. Samtidigt ges jag inte möjligheten att ha det själv heller eftersom jag inte får någon information.
Precis som Leif Östling ställer jag mig frågan ”vad får vi för våra skattepengar?!”