En ljuvligt ren och bitterljuv comeback från Fleet Foxes
Shore
Den här pandemin som vi försöker hantera en dag i taget har gjort saker med oss. Det kan vi nog vara överens om. Bland mycket annat har den fått i alla fall mig att fundera över sådant som det solitära i kontrast till det kollektiva. Det egna ansvaret inför ett globalt problem. Solidariteten som kan växa ur det, men också egoismen och konflikterna.
Pandemin har på ett sätt skurit ned vår rörelsefrihet, de senaste sju månaderna har världen varit stängd och avstannande. Begränsad på ett sätt som fortfarande känns... väldigt konstigt.
När Robin Pecknold
började få musiken på plats till det som skulle bli den nya Fleet Foxes-plattan saknade han fortfarande i princip alla texter. Ljudfilerna fanns där, inspelade i Portugal, Frankrike Los Angeles. Orden saknades och New York var en stad i karantän där Pecknold hukande undrade hur det skulle bli med allting.
Han som trots framgångarna med Fleet Foxes led av ett gnagande tvivel kring sin egen förmåga. Hur skulle han ta sig ur detta? Pecknold satte sig till slut i sin bil och började köra runt mer eller mindre planlöst i de norra delarna av staten New York. Gick i princip bara ur bilen för att tanka.
Där, i rörelse, lossnade det. Och skivan kunde göras klar. Nu är den här och med den ett väldigt fint brev från Robin Pecknold till oss som lyssnar. Du kan läsa det bland annat på skivbolagets hemsida. Det finns en film också, som sätter bilder till den här mycket vackra samlingen musik.
Pecknold, som numera
är mer eller mindre ensam om att vara Fleet Foxes på platta, krånglar inte till det den här gången. Den sammanhållande känslan på skivan är harmoni, lugn, acceptans. Men också nyfikenhet. Symboliken med en strand, eller en kust som en plats som kan vara både trygg och äventyrlig är måhända en smula ytlig men lyssna på musiken så spelar det mindre roll.
”Sunblind” är perfekt avvägd popmusik full av rymd. ”Can I believe” svänger med en imponerande lätthet och med Pecknolds röst som surfar ovanpå musiken. ”Young man’s game” har ett färgglatt driv och corny körer. ”A long way past the past” med sorglösa blås som sådana vattenspel som sprätter upp ur gatan på torg och i parker lite här och var i världen. Inledande ”Wading in waist-high water” där unga Uwade Akhere sköter sången. Vilken snygg start på ett fint album.
Pecknold som är
en musiknörd av rang har vissa tendenser att krångla till det för sig. Men på ”Shore” är det sublima och lätt skruvade nästan alltid där enbart för låtens bästa. Att han har fått sampla Brian Wilson till ”Cradling mother, cradling woman” eller att man kunde använda Frank Sinatras turné-trumset i La-studion är kanske inte det som sätter störst avtryck hos lyssnaren, men det roar Robin
Pecknold som haft det både jobbigt och härligt under inspelningarna.
När musiken landar hos oss är den i alla fall ljuvligt ren och bitterljuv. Liksom renskrubbad från allt som inte behövs. Den påminner oss om att musiken är essentiell för oss, att den öppnar upp och lyfter oss, att den kommer att finnas där även när pandemin är över.
Till dess har Robin Pecknold dessutom lovat att få ihop bandversionen av Fleet Foxes igen. För ytterligare en platta. Och, förhoppningsvis, för en turné.
För är det
något den här skivan lovar så är det att ingenting stannar. Och det är precis det jag behöver bli påmind om just nu.