Lyhört och svängigt när Osebol-boken blir musik
Osebol, musiken
De båda vännerna och värmlänningarna Marit Kapla och Martin Hederos har redan hunnit turnera med den här musiken. Marit läste ur sin Augustprisade bok om människorna i lilla Osebol, Martin spelade. Jag hann tyvärr aldrig se föreställningen. Det är surt, men jag hoppas chansen kommer tillbaka.
Nu finns musiken på skiva och den är så vacker. Martin Hederos förklarar att han medvetet lämnade plats åt Marit i musiken och att vi som lyssnar nu får ta på oss att fylla det utrymmet. Och förutom att Martin Hederos redan är en av våra allra finaste musiker är just det där hans superkraft. Att ge utrymme åt andra.
Det är därför hans spel glimrade och glittrade rakt genom Soundtrack of our Lives brusande rockorkaner och det är därför han gång på gång samarbetar så lyhört med andra. Sofia Karlsson, Nino Ramsby, Anna Ternheim. Listan kan göras mycket lång.
I Osebol-musiken ges utrymme inte bara åt Marit Kapla och åt oss som lyssnar. Martin Hederos ger dessutom både hjärterum och stjärterum åt landskapet, åt naturen och förstås åt de människor som Kapla berättar om i sin bok.
Det är fascinerande lyssning. Jazzigt. Folkton. Svängigt förstås. Alltid detta sväng som gör att det skönt spelade inte blir skirt utan hela tiden har en knivsudd av sälta. Så väldigt värmländskt. Så typiskt Martin Hederos.
Jag hade en betydande del av mina barndoms somrar i norra Värmland. Grusväg sista milen. Det kalla vattnet i Klarälven. Skogarna, bergen, den vackra dalen. Avfolkningsbygd då. Detta var långt innan det byggdes skidanläggning i Branäs och de danska barnfamiljerna sommardäcks-sladdade upp längs älven, mot liftarna. Just det hörs inte i Martin Hederos musik. Men däremot de nordvärmländska människorna med sitt varma sväng och, just det, alltid med en knivsudd av sälta.
Martin Hederos, denne sällsynt känsliga musikant, fångar på något märkligt, men inte alls märkvärdigt vis, allt detta. Till och med dialekten, den sjungande, hörs i musiken. Jag är på djupet berörd.