Fakta: Armando Iannucci
1963 i Glasgow, Skottland. Har italiensk pappa och skotsk mamma.
Bakgrund:
Har sedan 1990 arbetat som manusförfattare, regissör och producent och har bland annat skapat figuren Alan Partridge (som gestaltats av Steve Coogan).
”Trist, herr minister”
Meriter i urval:
som fick honom att tänka på ”Wolf of Wall Street”. Han ville fånga det där i filmen, men den sortens visuella humor var något nytt. Tidigare har Iannucci mest skapat pratig humor som lutar sig mot snabbkäftad dialog.
– Här ville jag ha stunder med lugn och vila och kanske låta musiken och det visuella bära dig framåt emellanåt. Jag tror att jag lärde mig mycket i ”The death of Stalin”. Där byggde vi ett fantastiskt team av foto, kostym, smink och musik. Så fort vi hade filmat färdigt ”Stalin” frågade jag alla om de ville vara med och göra ”David Copperfield”.
Att ta sig an
en i grunden ganska optimistisk historia, med en hygglig hjälte, var också något nytt efter alla cyniker, dumskallar och koleriker som han har skildrat tidigare. Men allt hängde på huvudrollsinnehavaren Dev Patel, berättar Iannucci.
– Han har den här auran av optimism kring sig, samtidigt som han är sårbar. Man vill att han ska lyckas, och man blir lycklig när han verkar vara lycklig. Jag kan inte tänka mig (2005–2012), ”In the loop” (2009), ”Veep” (2012–2015), ”The death of Stalin” (2017).
Med Charles Dickens-filmatiseringen ”David Copperfields äventyr och iakttagelser”. Också med en kommande andra säsong av Hbo-serien ”Avenue 5”, om ett gäng klantiga rymdturister.
Aktuell:
någon annan spela rollen. Jag hade ingen plan b för om han hade tackat nej. Jag vet inte vad jag hade gjort, säger han.
Dev Patel är
en av flera icke-vita skådespelare i rollistan, och filmen har också fått en hel del uppmärksamhet för sin ”färgblinda” rollbesättning.
Ingen stor sak, tycker Iannucci. Att huvudrollsinnehavaren har en annan hudfärg än hur det brukar se ut i kostymfilmer rimmar bra med filmens tema om identitet och tillhörighet, tycker han. Men mest handlar det om att inte stänga ute duktiga skådespelare, och att hålla historien relevant för publiken.
– Jag vill att publiken ska titta på dem i rollerna och tänka att det här är en historia om oss. Att det här pågår just nu framför oss. Och jag fattar inte varför film måste vara så bokstavlig. Om du går in genom en dörr i verkliga livet är det ju ingen orkester som spelar i takt med dina steg. Film är ju något artificiellt i sig.