Därför kan vi inte beskriva allt lidande som psykisk ohälsa
Finns det olika sorters lidande? Och var går gränsen mellan friskt och sjukt? – Jag vill föra ut kunskap om lidande, att det finns i olika former som inte behöver handla om sjukdomar, säger Fredrik Svenaeus, professor i filosofi.
För att förhindra att människor insjuknar och dör under coronakrisen har samhället vidtagit omfattande åtgärder. Men dessa har också lett till att människors handlingsfrihet och livskvalitet beskurits, konstaterade Fredrik Svenaeus, professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola i början av sommaren, då han skrev en text på temat för tidskriften Kvartal.
Rimligen kommer de ekonomiska aspekterna av coronakrisen att spela en allt större roll på sikt när nedstängningen leder till arbetslöshet och fattigdom, resonerade han. Samtidigt kommer det existentiella lidandet att väga allt tyngre.
diskuterar begreppet lidande utgår han från att det i grunden är en negativ känsla som kan uppstå av olika anledningar. Det mänskliga lidandet kan då indelas i tre olika typer: sjukdomslidande, vardagslidande och existentiellt lidande.
Exempel på sjukdomslidande är kroppsliga känslor som smärta och andnöd.
Vardagslidande är baserat på negativa känslor som handlar om vardagslivet, som rädsla, leda och nedstämdhet. Eller av att aktiviteter har försvårats eller omöjliggjorts: som att kunna gå och handla, träffa en släkting eller gå till jobbet.
Det existentiella lidandet omfattar känslor som handlar om vem jag är. Det kan innebära att förlora sin livsmening och kan utlösas av en livskris, men det är också beroende av ett socialt sammanhang, säger Fredrik Svenaeus.
Dessa tre typer av lidande kan även inverka på varandra.
samhället i första hand försökt undvika sjukdomslidande. Nu är dags att även få in det existentiella lidandet i åtgärdsplanerna och det allmänna samtalet. Förutom kroppsligt lidande och död har isoleringen också orsakat mycket existentiellt lidande, betonar Svenaeus.
– Vad genomgår de som är 70 år och äldre när de isoleras och inte kan leva ett normalt vardagsliv? De
blir allt mer utsatta, ju längre tiden går. Vi riskerar att också skada dem genom att skydda dem.
religion, filosofi och politik som erbjöd ramverken för hur lidandet kunde förstås och hanteras, men idag lider vi mest på den medicinska vetenskapens vis, som en ”homo patologicus”, skrev han redan 2013 i sin bok med samma namn. Den medicinska vetenskapen talar om för oss vilka vi är, och den lidande människan blir den sjuka människan.
– Det ser vi inte bara vad gäller kroppsliga sjukdomar, utan också i psykiatrin. En diagnos är ett slags godkännande av ditt lidande, en biljett till hjälp. Att bli sedd och få en resurs. Men man löser inte alla problem genom att formulera allt fler diagnoser, säger Fredrik Svenaeus.
liknelse med kometer som en metafor för psykiatriska diagnoser: Efter den biologiska kärnan följer en svans av vardagligt och existentiellt lidande. Men här kan vi inte säga exakt var kärnan slutar och svansen börjar – det är svårt att dra en tydlig gräns mellan det vi biologiskt kan konstatera och den sociala betydelsen hos en diagnos. Det gör det svårt att dra en gräns mellan friskt och sjukt.
– Det är det medicinska språket som gör lidandet verkligt. Men det är en falsk objektivitet att prata om att psykisk ohälsa i stället för psykiskt lidande. Jag vill föra ut kunskap om lidande, att det finns i olika former som inte behöver handla om sjukdomar.
– Det handlar om att begrunda sin identitet och livssituation. Vi kommer alla under livet att konfronteras med existentiella frågor, det är det som det innebär att vara människa. Ungdomstiden präglas av existentiellt lidande, liksom medelåldern och slutet av livet, säger Fredrik Svenaeus och tar den ökande psykiska ohälsan hos unga som exempel.
– På många sätt tror jag det är svårare att vara ung idag än för bara 20 år sedan. Framför allt för unga tjejer som är på sociala medier och ständigt jämför sig med andra och sugs upp av kommersiella trender. Här tror jag på att ta tag i den unga människans vardagssituation, istället för att föra samtal kring psykiatriska diagnoser. Man borde kunna få hjälp även för psykiskt lidande som inte diagnosticeras. Här skulle samhället behöva bygga ut hjälpen för unga som mår dåligt och inte bara med medicinska åtgärder.
och professor i psykiatri vid Karolinska Institutet, utkom häromveckan med sin nya bok ”Olyckliga i paradiset – Varför mår vi dåligt när allt är så bra?” Här diskuterar han den psykiska ohälsan i Sverige, varför en miljon svenskar tar antidepressiva läkemedel och psykiatriska diagnoser ligger bakom hälften av alla sjukskrivningar – trots en historisk utveckling med ökad välfärd och längre livslängd.
Ett av kapitlen handlar om lidande. Det var också temat för hans debattartikel nyligen i Dagens Nyheter, där han framhåller att vi behöver förstå skillnaden mellan vanligt lidande och det man bör söka vård för.
Rück hänvisar till Folkhälsoenkätens statistik, som visar att en stor majoritet av befolkningen uppger ett gott eller mycket gott psykiskt välbefinnande. Samtidigt ökar antalet personer som har diagnos. Den medicinska förklaringsmodellen har blivit starkare. Och psykisk ohälsa har blivit ett samlingsbegrepp för alltifrån vanlig ledsenhet på grund av en besvikelse till svår livshotande depression.
Men att exempelvis behandla något som beror på relationsproblem med medicin är orimligt, utan där behöver problemlösas kring relationen, betonar Christian Rück.
– Det är olyckligt om man slår ihop allt lidande till begreppet psykisk ohälsa. Det gör att lidande framstår som onormalt, oacceptabelt och något som alltid måste bort. Ett benbrott åtgärdas genom att gipsa, men mycket av det psykiska lidandet är inte lika välavgränsat.
Vi diagnosticerar lidandet för att ge patienten nytta men om vi drar in allt lidande i diagnos kommer många inte ha någon nytta av det, eller till och med ha nackdelar.
– Det blir ett bagatelliserande av lidandet att alltid kalla det psykisk ohälsa. Lidandet kan vara fruktansvärt, som när man förlorar en anhörig, och jag menar att det lidandet är legitimt utan att det kallas psykisk ohälsa. I dag tror jag det är ett svaghetssymptom att vi endast har den medicinska förklaringsmodellen till lidande, att vårt första alternativ alltid är vårdcentralen.
I stället för att enbart prata om psykisk ohälsa, behöver vi förstå vad som är vanligt lidande (själens skrubbsår), och vad man bör söka vård för (själens benbrott, sjukdomarna, diagnoserna). Och öka samhällets möjligheter att ge stöd för svårigheter utan att behöva en diagnos för att kunna få hjälp, säger Christian Rück.
– En viktig insikt är att vi alltid kommer att lida. Vi måste acceptera att det inte finns någon enkel lösning som kan få bort allt mänskligt lidande.