Svinens framfart måste bromsas
Viltskadorna är en ödesfråga för svenska bönder och skogsägare. Det menar Lantbrukarnas Riksförbund i en ny rapport. Och det är lätt att förstå vad de menar. Redan stora problem har ökat på senare år. I de värst drabbade skogsområdena är både mark- och buskskikt så hårt betade att hjortdjuren lider av foderbrist.
De ekonomiska effekterna är mycket stora för ett redan pressat jordbruk. Enbart vildsvinen förstör grödor för över en miljard om året. Betesskadorna i skogen uppgår till tolv miljarder om året. Därtill kostar viltolyckor i trafiken årligen samhället fem miljarder.
Ändå är de belagda ekonomiska kostnaderna bara toppen på isberget. De samhällsekonomiska och miljömässiga effekterna av att bönder lägger ner verksamheten, eller av att man anpassar valet av grödor eller plantor efter viltet istället för att göra det utifrån lämplig växtföljd eller den lokala miljön, är svåröverskådliga men betydande.
Problemet kräver en flora av lösningar, och det mesta av det LRF föreslår är lätt att ställa sig bakom. De förenklade regler för försäljning av vildsvinskött som Livsmedelsverket tagit fram är bra, men tar för lång tid att implementera och kan utökas mer. Skottpengar på och förbud mot utfodring av vildsvin är enkla åtgärder att införa och pröva effekten av.
Man kan även tillåta drönare vid jakt på vildsvin i tät vegetation.
Det är också rimligt att se över jaktlagen, som är utdaterad på många sätt. Men det framstår som lite märkligt att LRF i sammanhanget riktar udden mot jägarkåren, och antyder att denna borde få ett ökat ansvar eller ökade kostnader för skadorna som viltet orsakar. Man kan inte tvinga folk att jaga. Och även om utvecklingen vänt uppåt senaste året är den långsiktiga trenden att antalet jägare stadigt minskar. Det lär knappast hjälpa situationen om jakt ska förknippas med ännu högre kostnader eller förpliktelser.
Det är sant att jägarkåren i många fall driver på för ökad vilttillgång, och att detta till viss del orsakar negativa effekter. Men till sist är det markägarna som beslutar om jakträtten, och som därmed kan reglera tillgången på vilt.
Lösningen är, som LRF till stor del är inne på, att uppmuntra och förenkla ökad jakt, och att försöka bygga på de gemensamma intressena. Viltköttet är till sin natur både miljövänligt och klimatsmart. Om fler svenskar kan lockas att köpa det, och om fler skolor eller andra offentliga inrättningar kan servera det, kan efterfrågan åtminstone tillfälligt drivas upp, och viltskadorna begränsas.
Det kan bli en god affär för såväl jägare och bönder som för det övriga samhället.