Malin Lernfelt:
Att låsa in människor är olagligt. Särskilt allvarligt är att de gamla redan på förhand befinner sig i ett utsatt läge och inte heller alltid förstår vad som händer.
Vi måste alla arbeta för en förändring i synen på såväl gamla och sjuka som de som arbetar inom omsorgen.
Att covid-19 satt ljuset på de ofta oacceptabelt stora bristerna inom äldreomsorgen runt om i landet är ingen nyhet. Och att situationen resulterat i att såväl gamla som personal farit illa under pandemin vet vi. Men riktigt hur illa är svårt att greppa. Fram till nu. Sveriges Radios Ekoredaktion har i en granskning av anmälningar till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som rör äldrevården blottlagt exakt vilket elände det har varit, och förmodligen fortfarande är, på många håll (25/9).
Anmälningarna som kommit
in har gjorts av anhöriga, personal och ibland från kommuner. Bland annat visar dessa hur gamla och sjuka människor blivit inlåsta på särskilda boenden.
I ett fall berättar en anhörig till exempel hur en soffa ställdes framför en demenssjuk kvinnas dörr för att hindra henne från att gå ut. Hela dagen försökte hon utan att lyckas.
I ett annat fall hade personalen ställt fåtöljer utanför dörren och lagt böcker under handtagen så att dessa var omöjliga att trycka ned. I flera fall har de boende lämnats utan möjlighet att larma eller be om hjälp.
Vid ett tillfälle pratade en gammal kvinna med sin syster i telefon samtidigt som hon försökte ta sig ut, så det finns ingen tvekan om att inlåsningen verkligen inträffat. Ändå nekar boendet och skyller ifrån sig när familjen kontaktar ansvariga. Till Ekot säger systern: “Ingen vill höra. Ingen vill veta. Ingen vill tro att det här är sant. Jag vet att det här är sant, och det är tragiskt att vi gör så här med levande människor.”
Att låsa in människor är olagligt. Särskilt allvarligt är att de gamla redan på förhand befinner sig i ett utsatt läge och inte heller alltid förstår vad som händer.
Det är dock inte bara de äldre som farit illa. Även personal har mått oerhört dåligt. Anställda på äldreboenden berättar om hur de, när de tagit upp smittsituationen, blivit tystade av sina chefer och tvingats arbeta med covid-patienter utan skydd. Ett vårdbiträde som Ekot intervjuat vittnar om hur han arbetat upp till 130 timmar i veckan eftersom det saknats folk, om hur råden om att använda skyddsutrustning växlar från dag till dag beroende på vilken sjuksköterska som är i tjänst och om hur vikarier som kommit för att jobba inte informerats om att de förväntas ta hand om covidpatienter.
Att ansvariga agerat
som de gjort förklarar fackförbundet Vision, som organiserar många chefer inom omsorgen, med att ”det kan ses som ett hot när personal larmar”.
Bara det är anmärkningsvärt, om än inte förvånande. Dessutom knappast något som inte funnits under lång tid.
När nu corona lett till att alla som inte tidigare förstått, tvingats bevittna hur illa äldreomsorgen ofta fungerar, får vi inte förfasa oss och sedan gå vidare som om ingenting hänt. Det får bara inte ske. Vi måste alla arbeta för en förändring i synen på såväl gamla och sjuka som de som arbetar inom omsorgen. De tillhör de mest värdefulla vi har, vilket måste avspeglas i såväl resurser som arbetsmiljö, lön och möjlighet till fortbildning.
Politiker från vänster till höger bör, om de har någon skam i kroppen, stå upp och säga: aldrig mer.