Äventyr och rättvisa har drivit Anders Dejke
Han skulle aldrig mer sätta sin fot i skolan, men slutade som lärare på folkhögskolan i Ljungskile. Det blev porten till Anders Dejkes kommande äventyr – på hemmaplan och ute i världen. – Min drivkraft har varit en kombination av äventyrslusta och rättvisepatos, säger han.
Det är dagarna efter att Preem kommit med det överraskande beskedet att dra tillbaka sin ansökan om att få bygga ut Preemraff. För en som tidigare varit högst delaktig i miljörörelsen i andra frågor var det glada nyheter – och enkelt att känna med de demonstranter och lokalinvånare som har stått på sig.
– Det är en seger, och händelser som denna som gör att man ändå känner en framtidstro – allt är inte mörkt och hopplöst, säger Anders Dejke.
Själv var han med och organiserade det fredliga motståndet mot bygget av E6 genom Ljungskile och var en av de hundratals som hösten 1987 klamrade sig fast i träden. Något som brukar beskrivas som den största svenska aktionen av civil olydnad någonsin. Så småningom dömdes över 400 personer i Stenungsunds tingsrätt för ohörsamhet mot ordningsmakten.
– Ja, jag var en av dem. Det blev dagsböter men det betalades av den fond som upprättades för demonstranterna. Folk från hela Sverige skickade in pengar och det räckte till alla som dömdes, säger han.
Trots att motorvägen
blev av minns han en väldigt stimulerande tid och att han drevs av det enorma intresse som bygget väckte.
– När så många vill ställa upp föds en tro på framtiden. Jag var tidigare rätt så pessimistisk men det här gjorde mig till en optimist.
Med en bakgrund som är tätt förknippad med Ljungskile, bland annat genom motorvägsbygget och sin tidigare tjänst som lärare på folkhögskolan, skulle man kanske kunna tro att Anders Dejke är västkustbo sedan barnsben. Den västmanländska dialekten viskar om något annat.
– Jag är född i Bergeforsen utanför Sundsvall. Pappa var metodistpastor vilket gjorde att vi flyttade till Köping när jag var åtta år. I skolan var de fascinerade över mina sje-ljud, säger han och jämför med norrländskans lite mjukare uttal.
Skolan var annars
ingen trevlig bekantskap. Anders fick hela tiden höra från lärarna att han inte dög till något och självförtroendet var på botten när han tog studenten.
– Jag hatade skolan och tänkte att jag aldrig skulle sätta min fot där igen.
Vändningen kom i Uppsala där han började studera på universitetet. Det blev en flygande start när hans första uppsats om pojken Ulbert, sex år, hyllades stort av lärare och kurskamrater. Därefter var han Ulbert under hela studietiden och ”agerade” som duktig skribent i många olika sammanhang.
– Jag gick in i den rollen – ”visst kan jag skriva!” Jag mognade nog rätt sent och fick även ett annat självförtroende under den tiden.
Och än har han inte blivit avslöjad. Anders Dejke har bland annat skrivit manus med Ulf G Eriksson, han har författat sångtexter åt Göteborgs kammarkör samt skrivit för både tv, radio och tidningar.
Det var också
under studietiden han träffade sin fru Inger. Hon blev så småningom erbjuden en tjänst som litteraturlärare på Ljungskile folkhögskola, och av bara farten blev även Anders anställd, som lärare i matematik och hans huvudämne fysik. 1970 gick flyttlasset till västkusten, och det var som att komma hem, förklarar han.
– Jag har alltid längtat till västkusten. Det började när jag som liten träffade några göteborgare på ett scoutläger. Jag blev så avundsjuk