Trots Eskilstunas ambitiösa uppvaktning av Amazon har antalet nya jobb hittills blivit få
Förfulningen tar sig uttryck genom såväl byggnationen av såväl likformiga bostadshus, kolosser till shoppingcenter som moderna industrikomplex.
I den nyligen utkomna boken Kriget mot skönheten försöker journalisten Fredrik Kullberg teckna en bild av förfulningen av Sverige. Sedan rivningsvågen svepte över Sverige under 60- och 70-talen och hitlåtar som Lyckliga Gatan och 34:an toppade Svensktoppen, har många burit på känslan att Sverige håller på att bli fulare.
Kriget verkar föras på flera fronter, och förfulningen tar sig uttryck genom såväl byggnationen av såväl likformiga bostadshus, kolosser till shoppingcenter som moderna industrikomplex. Det är inte bara kulturhistoriska skönhetsvärden som hotas – även naturens skönhet stryker med när kalhyggen och vindkraftsparker breder ut sig.
Kombiterminaler och logistikparker dyker också upp på flera håll i landet, och många kommuner satsar stort på den senaste flugan. Trenden följs okritiskt, och risken blir att marknaden övermättas. På många håll skapas heller inte så många nya jobb som man hoppats på – trots kommunens ansträngningar för att gå företagen till mötes. Trots Eskilstunas ambitiösa uppvaktning av Amazon har antalet nya jobb hittills blivit få, hittills har lagret runt ett tjugotal anställda. Satsningarna ger inte bara upphov till fula byggnader – ofta är de även ekonomiskt dumdristiga.
I Kullbergs bok behandlas också den vanligaste syndabocken i sammanhanget: den modernistiska arkitektur som ofta nedlåtande reduceras till livlösa grå betonglådor. I Kristianstad mejades kvarter ner för att göra plats för Galleria Boulevard – ett överdimensionerat köpcenter. Inne i gallerian står många butiksplatser tomma, och efter stängning då dörrarna låses utgör den mest ett hinder för den som vill korsa platsen. Gallerian är helt ny men processen påminner om rivningarna av gamla stadskärnor till förmån för Domus.
Kullberg formulerar många problem, men erbjuder få lösningar. Han skriver att ”Ingen människa önskar sig en fulare värld” och det är troligtvis sant. Kanske är det som sker inte pådrivet av illvilja och en uttalad ambition att förfula, utan av okunskap. Att över tusen järnvägsbyggnader rivits sedan år 2000 beror troligen på att den ansvariga myndigheten, Trafikverket, saknat resurserna och kompetensen för att kunna bevara dem. Politiker och myndigheter saknar rätt kompetens och varken kulturarv eller den mer abstrakta ”skönheten” prioriteras. Beslut, direktiv och verkställandet blir därefter.
Kanske håller pendeln på att svänga bort från modernismen – vurmen för mer klassisk stil bland folket har fångats upp framgångsrikt av Arkitekturupproret och börjar få ekon i politiken. Sverigedemokraterna pekar gärna på att klassisk arkitektur är bättre folkligt förankrad, och i Göteborg har Socialdemokraternas gruppledare Jonas Attenius gjort flera utspel till förmån för äldre stilar.
Det är bra att det finns ambitioner att återupptäcka skönheten i stadsbyggnaden. Men om ett byte av stil, till förmån för mer pastischer på äldre byggnader, sker utan rätt kompetens för bevarande av kulturarvet på plats kan det ändå bli förödande. Blir vi allt för ivriga att rätta till dåtidens arkitektoniska missar riskerar vi att bara upprepa samma misstag igen. I våra försök att göra Sverige vackrare måste vi lära av den historia som finns i våra stadskärnor.