Melanie C verkar ha hittat helt rätt på nya skivan
Melanie C
Melanie C borde sälja ut arenor. Som Robbie Williams gjorde. Han var för Take That vad Mel C var i Spice Girls. Den starkast lysande stjärnan. Robbie kunde använda sin bullriga charm och framstå som den glade gamängen och sköne sportkillen när han gjorde tre på foten i någon kändismatch. Samtidigt som han håvade in de starkaste låtarna och skickade upp den på listorna. Clownen grät visserligen i logen och höll på att slå sönder sig själv med droger, men han var ändå ett tag på toppen.
Kanske också för att det var naturligt för en kille att obekymrat gå sin egen väg. När Spice Girls gled isär skrevs istället syrligheter om svek och tjejer som inte kunde hålla sams. Så oerhört slött. För i själva verket går det knappt att överskatta deras påverkan på popmusiken – och populärkulturen.
Melanie Chisholm var
som Robbie sargad efter att ha försökt bli vuxen i full belysning från scenljus, MTV och skvallerpress. Men hon lyckades trots allt bli sin egen och har sålt svindlade 20 miljoner skivor som soloartist. Och hon gjorde det med stringens och stil. Inget slarv. Snygg pop. Stora danslåtar.
Kanske är det ändå först nu, vid 46, som Melanie Chisholm hittat helt rätt. Hon har, för att citera en annan stjärna, no more fucks to give. Hon har gjort rent hus med demonerna, hon är fri. I inledande programförklaringen ”Who I am” sjunger Melanie Chisholm:
”I was building my armor so I could fit in
To avoid any drama I would shut my mouth, I hid
I was lost in the ruins of who I thought I should be
I forgot I was human, I must set my body free.”
Och med sin erövrade frihet kan hon komma till freds med det som varit och samtidigt utforska vad det innebär att vara en fullvuxen människa och firad popstjärna. Inspirerad av bland andra Robyn söker sig Melanie C till dansgolvet. Här finns gott om snärtiga discoanthems: ”Blame it on me”, ”In and out of love” och ”Good enough” för att nämna tre.
Men här finns
också ”Fearless” en något grovhuggen Sade-sak som gästas av brittiska hiphop-talangen Nadia Rose och Mark Ronson-funkiga ”Overload”.
Plattan avslutas, som sig bör, med brottarballaden ”End of everything”. Melanie C sätter den hur säkert som helst. Det finns en cool trygghet på plattan och hos Mel C som absolut inte är tråkig, bara väldigt välförtjänt.