Vem som helst kan för­stå att vi är för få på nat­ten

Bohusläningen - - Debatt & Insändare - En för­tviv­lad, ut­ar­be­tad och lå­gav­lö­nad, un­der­skö­ters­ka, som sät­ter bru­kar­na i förs­ta rum­met

”Äld­re läm­nas en­sam­ma och in­låsta nat­te­tid”. Tis­da­gen den 29 sep­tem­ber pub­li­ce­ra­de Bo­hus­lä­ning­en en myc­ket bra och in­for­ma­tiv ar­ti­kel med ovanstå­en­de ru­brik.

Jag vill, till­sam­mans med mi­na kol­le­gor, ge er ett stort och hjärt­ligt tack för att ni tar upp det­ta pro­blem som stäl­ler till myc­ket sto­ra in­skränk­ning­ar för bru­ka­re, och sto­ra med­mänsk­li­ga kon­flik­ter för oss som per­so­nal.

På nat­ten är vi fem per­so­ner som ar­be­tar på åt­ta av­del­ning­ar. En fem­teklas­sa­re kan räk­na ut att tre av­del­ning­ar står ut­an per­so­nal.

Fler­ta­let av de bo­en­de be­hö­ver kon­stant till­syn. Och det­ta är ju omöj­ligt i vår si­tu­a­tion med un­der­be­man­ning.

På de­mens­bo­en­de tving­as vi lå­sa in bru­ka­re, så att de in­te kan vand­ra runt och gå in i bo­en­den hos and­ra bru­ka­re, och väc­ka och stö­ra dem.

Fem­teklas­sa­ren för­står att ett plus ett är två, och att åt­ta av­del­ning­ar krä­ver per­so­nal­styr­ka på åt­ta per­so­ner.

Ord­fö­ran­den i om­sorgs­nämn­den sva­rar myc­ket dif­fust på frå­gor­na från Bo­hus­lä­ning­ens jour­na­list och det mest gra­ve­ran­de är hans ut­ta­lan­de att per­so­na­len mås­te kom­mu­ni­ce­ra med si­na kol­le­gor för att lö­sa si­tu­a­tio­nen, samt att han ock­så sä­ger att han in­te kan ha koll på pre­cis al­la stäl­len i vår kom­mun.

Ord­fö­ran­den i om­sorgs­nämn­den är den vik­ti­gas­te po­li­tis­ka pos­ten i kom­mu­nen. Och när han er­kän­ner att kan han in­te ha koll, så är han de­fi­ni­tivt fel per­son på fel stäl­le.

Kan det va­ra omöj­ligt att hit­ta en per­son som kan ha koll på sa­ker och som ock­så kan ha en för­må­ga, att på ett sym­pa­tiskt sätt, sät­ta sig in ar­bets­si­tu­a­tio­ner­na och för­hål­lan­de­na, och sam­ti­digt ha en kon­struk­tiv di­a­log med si­na med­ar­be­ta­re?

På per­so­nal­mö­ten tas in­te per­so­na­lens ar­bets­be­last­ning och än vik­ti­ga­re, de bo­en­des be­hov av stöd och hjälp, samt be­gräns­ning­ar i den en­skil­des själv­be­stäm­man­de­rätt och in­tegri­tet, upp till dis­kus­sion.

I stäl­let vill che­fen ha för­slag från un­der­skö­ters­kor­na hur kom­mu­nen kan ef­fek­ti­vi­se­ra de­ras ar­be­te och där­med kun­na spa­ra peng­ar åt kom­mu­nen. Det­ta är ty­värr pri­o­ri­tet ett, och sätts i fo­kus.

Vi un­der­skö­ters­kor spring­er for­ta­re än vad vi kan, och för­sö­ker gö­ra vårt bäs­ta för bru­kar­na. Men che­fen vill sam­ti­digt fram­fö­ra att vi ock­så ska age­ra som ra­tio­na­li­se­rings­kon­sul­ter.

För att lö­sa si­tu­a­tio­nen finns det ini­ti­alt ba­ra två sätt:

• Det förs­ta är att by­ta ut

ord­fö­ran­den i om­sorgs­nämn­den som sak­nar kom­pe­tens och sym­pa­ti.

• Det and­ra är att an­stäl­la

fler med­ar­be­ta­re så att var­je av­del­ning har en när­va­ran­de un­der­skö­ters­ka.

Bild: Hen­rik Lund­björk

Byt ut so­ci­al­nämn­dens ord­fö­ran­de och an­ställ fler med­ar­be­ta­re är in­sän­dar­skri­ben­tens lös­ning för Kvarn­ber­gets äldre­bo­en­de i Kungs­hamn.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.