”Både tvivel och spänning”

Årets Nobelpris i fysik går till forskning som visar att svarta hål finns på riktigt – och dessutom i mitten av vår egen galax. – Det första jag kände var tvivel, säger Andrea Ghez om sin prisbelönta upptäckt.

När fysikprofessorn Ulf Danielsson förklarade årets Nobelpris inför hela världens ögon i Kungliga Vetenskapsakademiens sal, plockade han fram ett svart frigolitklot ur en låda.

– Det händer något mycket märkligt när man kommer innanför kanten på ett svart hål, sade han och förde pekfingret mot det svarta klotet.

– Här utanför är riktningen mot det svarta hålet en riktning i rummet. Men inne i klotet blir riktningen i stället tiden.

Han petade in fingertoppen i ett litet hål i klotet.

– Det innebär att om jag sticker in fingret, så hamnar toppen av mitt finger i min framtid och kan aldrig komma tillbaka. Dessutom är det så att på grund av gravitationen kommer fingret att slitas sönder, så att fingertoppen förs mot mitten av hålet. Och där tar tiden slut, där bryter fysikens lagar samman.

Den här svindlande tanken bidrog till att Albert Einstein vägrade tro på att något så absurt som svarta hål skulle kunna finnas i verkligheten, trots att de tycktes vara en nödvändig teoretisk konsekvens av den allmänna relativitetsteorin, som han själv presenterade 1915.

Den första delen

av årets Nobelpris i fysik handlar om att Albert Einstein hade fel. Svarta hål finns på riktigt och är en naturlig konsekvens av naturens lagar – och relativitetsteorin. Det visade den brittiske fysikern Roger

Penrose 1965 – tio år efter Einsteins död – genom att utveckla helt nya och snillrika matematiska metoder.

Den andra halvan av fysikpriset delas lika mellan den tyske fysikern Reinhard Genzel och Andrea Ghez från USA. De har med hjälp av allt starkare och mer avancerade teleskop studerat ett område i Vintergatans mitt i nästan 30 års tid, och upptäckt att stjärnorna rör sig i märkliga mönster kring ett osynligt centrum.

På så vis har de lyckats visa att det osynliga föremålet har en massa som är fyra miljoner gånger större än solens. Den enda kända förklaringen är ett svart hål, i det område som kallas Sagittarius A*.

”Deras pionjärinsatser har försett oss med de mest övertygande bevisen hittills för att ett supermassivt svart hål finns längst inne i Vintergatan”, skriver Kungliga Vetenskapsakademien i ett pressmeddelande.

– Det första var nog tvivel. Du måste bevisa för dig själv att du faktiskt ser det du ser. Så både tvivel och spänning, säger Andrea Ghez när hon får frågan om hur det kändes att göra upptäckten.

På motsvarande sätt

svarar Reinhard Genzel, när TT når honom på telefon för att fråga hur det känns att ha fått Nobelpris.

– Jag trodde inte att det här var möjligt. Jag är helt överväldigad, de kommer att ta ett tag att smälta.

Resultaten av forskningen som årets pristagare bedrivit beskrivs av Nobelkommittén inte bara som ett avslut utan också som en början.

–När vi nu närmar oss de svarta hålen kan det visa sig att naturen har fler överraskningar att bjuda på, säger Ulf Danielsson, som förutom att vara professor i teoretisk fysik även är ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien. (TT)