Ny sträcka för Albertsson – tar över toppjobb
Han bor i Alingsås, är ursprungligen från det lilla brukssamhället Ställdalen i Västmanland, men Uddevalla har alltid varit en viktig plats för Anders Albertsson, nytillträdd chef för Västsvenska idrottsförbundet.
– Vilken utsikt, säger han och tittar ut från ett av fönstren på Rimnershallens tredje våning där Västra Götalands idrottsförbund (VGIF) och Sisu Idrottsutbildarna har sina lokaler.
På andra sidan bjuds vi på en vacker vy över Rimnersvallen där solstrålarna lyser över det frodiga gräset och de brandgula löparbanorna där en och annan löpare kör sina pass.
– Titta, där springer Ulla. Jösses, hennes dotter tränade jag här för väldigt många år sedan, säger han och blir påtagligt lycklig av återseendet om än på håll.
Toppjobbet på Rf/sisu
Västra Götaland – landets största distriktsförbund och bakom Riksidrottsförbundet och Svenska fotbollförbundet den tredje största arbetsgivaren inom svensk idrott – är en i raden av utmaningar som Anders Albertsson antagit de senaste 30 åren. Han tillträder i en tuff tid när pandemin orsakat stora problem för idrotten, inte minst ekonomiskt.
Men han räds inte utmaningar.
Det har han aldrig gjort.
– Jag har varit dum nog att inte tvivla på att jag skulle ro i land allt. Det är ju kul att rycka tag i saker som man inte är riktigt säker på hur det ska gå.
Inte utan framgång kan man konstatera när han nu inleder nästa etapp i livets stafettlopp.
Men hur kom han dit? Som så ofta är det berättelsen om en krokig och slumpartad resa.
– Jag får väl säga att jag haft en massa tur och för det mesta har allt bara flutit på utan djupare dalar och jag har aldrig jobbat på något ställe som inte står för samma saker som jag gör.
Familjen hade lämnat
bruksorten för Trollhättan, Anders studerade vid idrottsgymnasiet i Halmstad, och tävlade i höjdhopp för IK Orient där han också fick flera vänner som han fortsatt har en nära kontakt med.
– Inte minst gifte jag mig med en Uddevallatjej så av flera skäl har stan och den här platsen betytt otroligt mycket för mig. Jag har ofta funderat på hur livet hade blivit om jag inte hade hamnat här, säger han och nickar mot Uddevallaarenan på andra sidan treglasfönstret.
Efter lumpen fick han 1986–1988 jobb som föreningskonsulent hos Orient där rekrytering och skolbesök var i fokus. Han fortsatte ideellt som ledare och tränare i klubben även sedan han börjat plugga ekonomi på Handelshögskolan i Göteborg dit han också flyttade i början av 90-talet.
Så småningom blev Vikingen/ Ullevi hans nya klubb vilket i sin tur ledde till uppdrag inom Göteborgs friidrottsförbund eftersom det i finanskrisens spår inte fanns några ekonomjobb.
– Så slumpen gjorde att jag hamnade som ansvarig för det lokala idrottsgymnasiet.
En lycklig slump kan man tycka, men att gå från träning på dagen till träning på kvällen var inte det liv som Anders såg framför sig så 1997 bad han sin chef om en utmaning. Det fick han och det ändrade tillvaron mer än han någonsin kunnat ana.
”
Det är ju kul att rycka tag i saker som man inte är riktigt säker på hur det ska gå
– Uppdraget var att formulera en ansökan om att få arrangera junior-em i friidrott 1999 och det gjorde jag, men jag trodde inte att det skulle bli mer än så – men det blev det.
Vid ett möte
i ungerska Budapest några månader senare fick en då drygt 30-årig Anders Albertsson presentera ansökan för det internationella förbundet som övertygades och valde Göteborg.
– Det är nog det hittills mest nervösa ögonblicket i livet, men det gick vägen och sedan fick jag organisera hela mästerskapet ock
så. Jag som i stort sett bara hade arrangerat Bohusspelen i Uddevalla så det blev till att ”jacka upp”, men vi hade förstås god hjälp av Svenska friidrottsförbundet.
Presentationen i Budapest imponerade också på dåvarande Ullevichefen Björn-åke Carlén.
– Han sa att jag skulle komma att jobba för honom en dag, och så blev det också.
Fyra år senare klev han också in på arenabolaget som efter friidrottsvm 1995 etablerat Göteborg som en internationell arrangemangsplats.
– Större än VM blir det nog inte och med nuvarande prislappar är det svårt att konkurrera om så stora evenemang, säger Anders Albertsson.
För egen del
fick han vara med om att arrangera bland annat en Uefacupfinal 2004 mellan Valencia och Marseille som krävde en enorm logistik kring massor av flyg och varenda ledig buss i Västsverige.
– Bussbolagen pratar fortfarande om det där dygnet, säger han och skrattar åt minnet.
Det blev också ett antal större mästerskap och inte minst konserter som också ligger musikälskaren Anders Albertsson varmt om hjärtat och sticker ut som njutningsbojar mitt i oceaner av hårt arbete.
– Fast generellt har det varit kul mest hela tiden. Alla möten med många spännande personer har också varit en ynnest att få uppleva.
Apropå musik så sjöng han själv i bandet Land of sausages med kompisar från tiden i Uddevalla.
– De andra spelade. Jag skrålade mest, säger han med ett självkritiskt grin.
Nästa anhalt, 2011, blev en sejour som generalsekreterare på det Svenska friidrottsförbundet. Ett utmanande uppdrag då guldåldern hade passerat och svensk friidrotts marknadsvärde sjunkit samtidigt som stora reklamkontrakt löpte ut.
– Då var det till att kavla upp ärmarna.
Samtidigt var ambitionen att bland annat bidra till en ökad struktur kring utbildning och att hantera problematiken kring för tidig specialisering.
Men när jobbet som evenemangschef på evenemangs- och arenabolaget Got Event 2015 blev ledigt vände han västerut och hemåt igen.
Allt har dock
inte varit solsken och rosor. Som den största av de få nitar han gått på räknar han ridsports-em 2017 vars efterspel blev en följetong i Göteborgs-posten där evenemangsbolaget fick ta sin del av smällen för en 65 miljonersförlust, ett skadat Heden och en besk kritik som emellanåt nådde orkanstyrka.
– Det gick av flera skäl inte alls som man hade tänkt sig. I efterhand var det ett fantastiskt evenemang, men det fanns väl mycket som borde gjorts annorlunda, med bättre förberedelser och med större eftertanke. Samtidigt lär man sig otroligt mycket av det också, säger han.
Kunskaperna han samlat på sig vill han nu använda för att utveckla och leda den regionala idrotten.
Att det gått bra för det mesta tackar han sin diplomatiska förmåga för.
– Jag har aldrig armbågat mig fram och har som mål att alltid ha goda relationer med andra även om vi inte alltid är överens i sakfrågan. Det har besparat mig många fiender på vägen, men visst har det varit några få personer som jag tappat respekten för.
Hans resultat, erfarenhet och rykte bidrog förstås till att Rf/sisu-ledningen kontaktade honom i jakten på en ersättare till företrädaren Johan Gadd.
– De senaste åren har jag blivit mer intresserad av att leda andra. I den här organisationen finns massor av kompetent personal som under Johan Gadds ledning gjort ett jättebra jobb. Vårt fortsatta fokus är att hjälpa föreningarna på olika sätt.
Det saknas inte uppgifter eller utmaningar.
– Vi har till exempel svensk idrotts visioner Strategi 2025 och dess utvecklingsresor som ska brytas ner i handling och fungera lika bra i Bengtsfors som i Biskopsgården även om förutsättningarna är olika. Det är ju ett enormt roligt arbete med mycket verkstad.
Han ser också
idrotten som en del av lösningen på många av de problem som finns i samhället som till exempel segregation och gängvåld.
– Får idrotten resurserna så kommer idrotten att göra skillnad och skapa positiva förebilder i utsatta områden och fortsatt vara navet i de små orterna, säger han.
Samtidigt nämner han några av de utmaningar som idrotten själv måste hantera för att behålla sin trovärdighet. Det handlar bland annat om toppning, utslagning, dopning, matchfixning, pennalism och sexuella övergrepp. Viktiga frågor för att nå en hållbar idrott där människor vill stanna kvar – helst hela livet.
– Sedan finns det problem att nå alla mål eftersom även våra mest rutinerade idrottsledare får lägga mycket tid på hands-on-frågor och därför inte alltid hinner tänka på utveckling. Den är nämligen lika viktig som sportsliga resultat och socialt sammanhang för att få människor att stanna kvar i en förening på lång sikt. Det är där vi vill komma in och hjälpa till.
Vi tar en promenad på löparbanorna för att ta bilden med stafettpinnen från företrädaren och Uddevallabon Johan Gadd som nu går i pension efter tolv år.
Anders Albertsson är tillbaka där resan på ett sätt började och där kanske början på slutet av yrkeskarriären också inleds.
– Troligen. Det här känns helt rätt, säger han men lägger, vis av sin resa, till:
– Man ska aldrig säga aldrig.