Johan Hammerby: Helt rätt att ställa in Mello-turnén

Under 1990-talet var den svenska Melodifestivalen långt ner i källaren. Programmen och låtarna kändes mer och mer mossiga för varje år som gick. Musiken var långt ifrån vad som faktiskt spelades på radio. SVT hängde inte med i tiden. Något var tvunget att göras, om inte hela konceptet skulle självdö. Så kom förändringen till 2002, där ett engagerat gäng med bland andra Christer Björkman och Svante Stockselius i spetsen gjorde om formatet totalt. I stället för en kväll blev det flera, med deltävlingar, uppsamlingsheat och final. Och i stället för att spela in i en studio på Gärdet i Stockholm bokade man upp de största arenorna runt om i landet. Sveriges största program tog sig ut till folket, och med ändrade språkregler och ett annat musikaliskt tänk anslöt även fler relevanta artister. En folkfest skapades, och succén var ett faktum. Trots tablå-tv:s vikande tittarsiffror har allt kunnat fortgå fram till nu.

Men nu ställs

festen in. Under måndagskvällen kom beskedet som var lika väntat som tråkigt. Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga nåt sånt här, men det är bra att Melodifestivalen ställer in sin Sverigeturné. Det hade helt enkelt inte gått. Och det hade skadat SVT:S rykte mer än de hade tjänat på det.

Först och främst, coronapandemin är inte över. Tvärtom, antalet fall ökar både i Sverige och runt om i världen. Vi vet inte ens hur det kommer att se ut de närmaste veckorna, hur ska man då kunna planera för vad som ska göras i februari och mars? För planering behövs. När Mellocirkusen rullar in med sina lastbilar är det en stor apparat som ska funka. Städerna

”

Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga nåt sånt här, men det är bra att Melodifestivalen ställer in sin Sverigeturné.

som blir besökta ska också kunna ha tid att förbereda sig och sätta sin prägel på den vecka som Sveriges blickar riktar sig mot just den kommunen.

Jag har varit runt på flera deltävlingar genom åren, från Luleå i norr till Malmö i söder. Och man märker att ju mindre staden är, desto större är det att tävlingen kommer dit. Bagerier gör Charlotte Perrelli-kakor, kommunråd målar tavlor ihop med Sean Banan, och gator och skyltfönster pyntas med ballonger, boor och glitter. En helt annan känsla mot när det har varit tävlingar eller final i Stockholm eller Göteborg, då det är nästintill omöjligt att hitta nån form av ledtråd till vad som pågår.

Men förutom att

känna schlageryra handlar det såklart också om pengar. Med två publikrep och en direktsänd lördagskväll så är det tusentals människor som har tagit sig till arenan för att titta varje vecka. Som läget är i dag känns det väldigt avlägset att så många människor skulle tränga ihop sig, dessutom mitt under brinannde vabruari. Då känns det också konstigt att SVT skulle ta med sig hela produktionen till Östersund för att där filma inför tomma hus, och sedan packa ihop för att köra allt till Karlskrona för ännu en tom arena. Det hade bara inneburit mer badwill än vad för gott som hade kommit ut från det.

Tack och lov blir tävlingen kvar. Det blir inte som tidigare, men trots allt så kan vi förhoppningsvis se fram emot att kunna utse vår 61:a vinnarlåt och chansen till en sjunde seger i Eurovision. Det går att göra utan att sprida covid i landets ishallar. Precis som allt annat i världen så blir det annorlunda, men det är vi så vana vid nu att man knappt reagerar. Kanske kan det komma mer permanenta förändringar av detta försök. Men jag hoppas att turnén kommer tillbaka. Den glädje jag sett på torget i Örnsköldsvik kan inte mäta sig med en trist studio i Tv-huset i Stockholm. Detta är hela Sveriges fest – så låt oss hoppas att hela landet fortsätter att bli inbjudna.