Tillbaka till 1800-talets Marstrand
Ann Rosman Marvatten Albert Bonniers
Det är några år sedan vi träffade kriminalinspektör Karin Adler, men nu är hon tillbaka i den sjunde boken i Marstrandsserien. Vår polis har fått sitt första barn och är föräldraledig hemma på ön där hon blir bekant med Lotta och hennes make som driver ett hotell. Parallellt berättas historien om pigan Johanna Olsson som kommer till Marstrand 1849 för att arbeta hos guldsmedsänkan Margareta Sofia Nordström och hennes son Sven Edward. Historierna länkas samman geografiskt och spår från förr dyker upp i mer eller mindre konkreta former i huset som nu är hotell.
När Adlers kollegor ska utreda en arbetsplatsolycka blir Karin jobbsugen och engagerar sig i fallet som leder vidare till något större – och med kopplingar i hennes närhet. Även om det är spännande så är det framförallt den historiska skildringen och Johannas öde som berör. Rosman fångar det gamla Marstrand så skickligt att man förflyttas dit och kan se vardagen på 1800-talet framför sig. Johanna är med om mycket i sitt liv och man anar annalkande tragedi redan när hon anländer: ”Om hon bara hade vänt där och då. Ursäktat sig och återvänt till hemmet. Då hade livet tagit en annan väg. Då hade inget av det andra någonsin hänt.” Men hon blir kvar och berättelsen utvecklas så småningom också till ett kriminalfall.
Som alltid hos Rosman är havet ständigt närvarande och man kan känna salta vindar och vattnets dragningskraft även när man befinner sig på land. ”Marvatten” inleds med Karin Boyes dikt ”Havet” som mycket passande sätter tonen.