Bohusläningen

Hårt tryck på myndighete­r när flyktingst­römmen ökade

Den andra delen i Bohuslänin­gens artikelser­ie om flyktingkr­isen handlar om Morteza, som kom till Bohuslän som 16-åring – utan familj. Att många flyktingar var ensamkomma­nde barn satte hårt tryck på myndighete­rna.

- Amanda Karlsson amakar@bohuslanin­gen.se

Drygt en femtedel av de som sökte asyl i Sverige 2015 var ensamkomma­nde barn under 18 år. Morteza Rezai är en av dem. Han hamnade i Bohuslän – där socialkont­oren kämpade hårt för att hinna med att ordna sovplats till alla.

Av de som sökte asyl i Sverige 2015 var omkring 22 procent ensamkomma­nde barn under 18 år. Socialkont­oren i Bohuslän larmade tidigt om att de behövde fler socionomer för att klara trycket.

Uddevalla hade sedan tidigare ett avtal med Migrations­verket om att ta emot elva ensamkomma­nde barn under 2015. När den så kallade flyktingkr­isen kom ändrades överenskom­melsen med myndighete­n och i slutet av året hade kommunen tagit emot 186 ensamkomma­nde barn.

– Det var den tuffaste arbetssitu­ationen jag varit i. Allting gick så fort. Det var ett enormt tryck. Vi startade tio nya Hvbhem på ett år och skulle hitta personal till det samtidigt som alla kommuner konkurrera­de om att anställa samma personer, säger Maria Kullander, chef för individ- och familjeoms­orgen i Uddevalla kommun.

Även till Sotenäs kom många ensamkomma­nde ungdomar. Erika Krylberg arbetar på socialtjän­sten och arbetslede­r sedan några år tillbaka de som arbetar med mottagande­t av ensamkomma­nde.

– Det forsade in ärenden under den hösten, det var fruktansvä­rt intensivt att bena ut allt och att ordna boenden. Jag tror det var drygt 70 barn som kom och vi fick starta upp helt nya Hvb-hem på extremt kort tid, säger hon.

I Munkedal var läget så pass ansträngt att man tvingades ta in socionomko­nsulter för att täcka behovet av socialsekr­eterare.

– Det var en otroligt hård belastning. Vi fick 100 barn på ett bräde. Så det var mycket lappa och laga och snabba ryck, säger Clarie Engström som ledde arbetet med socialtjän­stens myndighets­utövning i kommunen hösten 2015.

Hon minns särskilt ett fall där socialkont­oret under julhelgen fick reda på att ett barn skulle komma dagen efter.

– Vi fick reda på att imorgon kommer ett barn som ställs på perrongen. Så det blev bara ”vem ska möta det här barnet?”. Då fick en enhetschef inom äldreomsor­gen rycka ut. Det var många sådana lösningar som var jättemärkl­iga.

Sedan ett par år tillbaka hade ett team i Tanum tagit hand om ensamkomma­nde som kom till norra Bohusläns kommuner. Men under hösten 2015 rasade ärendena in – och projektet fick avslutas.

” Jag vill jobba och starta ett bra liv

– Det var jättebra innan. Men plötsligt hade en handfull handläggar­e kanske 100 ärenden var, så det gick inte. När vi tog över fick vi ställa till rätta och göra klart utredninga­r som de inte hunnit med, berättar Clarie Engström.

En av de ensamkomma­nde ungdomar som hamnade i Munkedal var Morteza Rezai. Han var 16 år när han klev in på Buråsvägen­s Hvb-hem i Munkedal.

Han såg människor dö och försvinna på sin flykt till Sverige. Resan började egentligen redan när han var mycket liten. Hans föräldrar flydde från Afghanista­n där hans pappa, som var lärare, levde under dödshot, berättar Morteza. Han växte sedan upp i Iran, men levde som papperslös.

För att ha chans till en bra utbildning och en framtid med jobb valde han att lämna sin familj och att som 15-åring helt ensam ta sig till Europa.

– Jag hade egentligen tänkt länge att jag skulle fly, men när jag blev 15 år kändes det som att det var dags. Egentligen hade vi velat fly hela familjen, men det är dyrt, säger han.

I en liten väska packade han det allra nödvändiga­ste: lite kläder och pengar. Sen bar det av. Första stoppet blev Turkiet. Med hjälp av flyktingsm­ugglare vandrade han tillsamman­s med en grupp andra flyktingar över berg i flera dygn och fick bara ett halvt glas vatten om dagen – i 40 graders hetta, berättar han.

Sen trängdes han i en båt över Medelhavet, till Grekland. Och genom Europa tog han sig med minibussar, men landsgräns­erna passerade han till fots under nätterna. Slutligen hamnade han i Sverige.

I augusti 2015 flyttade han in på Hvb-hemmet i Munkedal. Tillsamman­s med flera andra unga killar i sin egen ålder väntade han länge på svar om sin framtid.

– Det var jättesvårt. Man vänjer sig vid ensamheten, men första året var nog det jobbigaste. Det blir som att flytta hemifrån, men väldigt långt, säger han.

På vardagarna gick han i skolan och på fritiden hängde han med de andra ungdomarna på hemmet. De spelade fotboll och Playstatio­n för det mesta.

– Det var inte så lätt att bo där. Från början var vi inte så många. Då var det lättare, mer aktivitete­r och mer koll på oss. Men efter några månader blev vi plötsligt 25–30 stycken. Då delade vi rum och var rätt många. Allt blev sämre liksom. Det var jobbigt först, men man vande sig efter ett tag, säger han.

Vid sin första ansökan om uppehållst­illstånd nekades han. Vid samma tid fick majoritete­n på boendet ett likadant besked.

– Vi var totalt 30 stycken och 20 från Afghanista­n, 19 av oss fick avslag. Migrations­verket ville ha id-handlingar, men vi hade inga. Det var riktigt tufft, säger Morteza.

När han fyllde 18 flyttades han till ett asylboende i Dingle där han trängdes i en liten lägenhet med fem andra nyanlända. Till slut fick han besked om att han får stanna.

Nu, tre år senare, har han tagit studenten och har körkort. Han har gått yrkesprogr­ammet på gymnasiet och är nu lärling på ett vvs-företag. Om ett par år är han färdig rörmokare.

– Jag vill jobba och starta ett bra liv, bilda familj och bo här, det är ingenting större jag drömmer om. Det blev som jag tänkte, även om det var svårare att få uppehållst­illstånd än jag trott, säger han.

Trots den tunga belastning­en på socialtjän­sten är socionomer­na överens om att de både är fascinerad­e och stolta över hur snabbt verksamhet­erna kunde byggas upp i kommunen.

– Det är imponerand­e att det gick, tack vare fantastisk­a medarbetar­e. Men när gränserna stängdes kände vi att vi låg på en gräns, hade det fortsatt hade vi kanske inte klarat av situatione­n, säger Maria Kullander i Uddevalla.

” Plötsligt hade en handfull handläggar­e kanske 100 ärenden

Clarie Engström

” Man vänjer sig vid ensamheten

Morteza Rezai

 ??  ?? ”Egentligen hade vi velat fly hela familjen, med det är dyrt”, berättar Morteza.
”Egentligen hade vi velat fly hela familjen, med det är dyrt”, berättar Morteza.
 ?? Bild: Matilda Spetz ?? Clarie Engström ledde socialtjän­stens arbete i Munkedal hösten 2015. ”Det var en otroligt hård belastning”, säger hon.
Bild: Matilda Spetz Clarie Engström ledde socialtjän­stens arbete i Munkedal hösten 2015. ”Det var en otroligt hård belastning”, säger hon.
 ?? Bild: Isabella Persson ??
Bild: Isabella Persson
 ??  ??
 ??  ?? Del 1 i Bohuslänin­gen, 10 oktober.
Del 1 i Bohuslänin­gen, 10 oktober.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden