Svante Enander
Kyrkoherden och prosten Svante Enander, Ljungskile, har hastigt och oväntat lämnat oss, 83 år gammal. Han sörjs främst av sönerna Mats och Per Ola Enander och deras familjer. Följande minnesord är skrivet av ett av barnbarnen, Ida.
Det som inte fick hända, hände. Det vi var allra minst förberedda på, hände. Ingen kunde tro att det var sant. Det fick inte vara sant. Det fick inte gå till så här. Han fick inte dö. Inte nu. Inte utan oss.
Min farfar är död och nu kommer ingenting någonsin att bli som förut.
För bara några månader sedan fick jag ett sms av min farfar där han bad mig att skriva ett minnesord om farmor. Han avslutade meddelandet med ”Kram, farfar”, som alltid. Jag skrev och farfar blev berörd och tacksam. Nu är det hans minnesord jag skriver.
Min farfar var frisk. Helt frisk. Aldrig har jag sett en så stark gammal man. Aldrig har jag pratat med en så modern, nytänkande, påläst och ung 83-åring.
Min farfar bar min farmor genom hennes sjukdom. Han klagade inte. Han älskade henne och hjälpte henne när hon behövde det som mest.
Min farfar skulle leva länge. Han var stark och klarade allt. Ända tills han inte gjorde det. Hjärtat var friskt och starkt. Det klarade allt. Ända tills det inte gjorde det. Ända tills det bara slutade slå.
Jag har världens bästa farfar. Hans röst är speciell. Det är en berättarröst som man inte kan låta bli att älska. Skrovligt starkt och med full inlevelse berättar han. Plötsligt och ofta brister han ut i rungande skratt. Medryckande, äkta och ända ifrån tårna skrattar han. Han är alltid glad, positiv och skämtar vilt.
Min farfar lyssnar och förstår. Han ger kloka råd och är alltid snäll. ”Problemen tar vi när vi löser dem”, säger han och lutar sig tillbaka. Min farfar bryr sig mycket om människor. Alla människor. Han är vår förebild. Hans hjärta rymmer oss alla. ”Var sak har sin tid”, säger farfar för att lära mig att acceptera början och slut.
Min farfar är både präst och gammal, men ändå säger han ”äsch, vad tråkigt, det där bläddrar jag snabbt förbi” till någon mosebok i Bibeln. Han flinar och blinkar lurigt. Han är alltid lite lurig, min farfar.
Ibland händer saker som inte får hända. Saker som inte går att förändra. Ibland dör en farfar som egentligen skulle leva längre. Ibland dör en farmor och en farfar nästan samtidigt. Ibland förlorar man för många människor inom loppet av för kort tid. Ibland går det inte att starta ett hjärta som har stannat. Ibland måste man acceptera att var sak har sin tid även om man är osams med tiden. Ibland händer det som inte får hända och man måste acceptera att det inte går att förändra.
”Alla har vi haft någon som vi hållit av. Som varit en del av våra liv. Och den som var vår älskade, vår bästa vän, finns inte längre kvar. Jag har en tro som ger mig tröst och styrka. Att vi ska ses igen, när tiden tagit slut. Trots att skiljas var så svårt, så vet jag att du lever i ett ljus, i det hemmet som vi kallar Faderns hus.” – Vi ska ses igen, Salt.
Detta kräver tid att läka. Inga ord i världen kan hjälpa oss att läka. Det är inte meningen att vi ska läka än. Det är meningen att vi ska sörja först. Vi måste bara fortsätta gå och låta tiden göra detsamma.
Min farfar kämpade för sitt liv. Det tog bara några timmar. Det var mitt i natten. Vi hade pratat med varandra alldeles nyss. Han var ensam hemma. De gjorde sitt bästa. De gjorde allt de kunde. Men ibland går det inte att skjuta upp döden. Ibland går det inte att starta ett hjärta som har stannat. Min farfar dog och nu kommer vi sakna honom för resten av våra liv.
Du hann inte välja gravsten till farmor. Men du hann berätta att du ville dela grav med henne. Så nu ska ni två aldrig vara ifrån varandra igen. Nu ska ni tillbringa evigheten tillsammans och ingenting är finare än det.
Jag kommer sakna er och minnas er för resten av mitt liv.