Adam Jönsson: ”Ett panikdrag – som inte hade behövt vara det”

Det var på många sätt ett okontroversiellt, odramatiskt och inte oväntat beslut. Ljungskile SK meddelade på söndagseftermiddagen att styrelsen beslutat att sparka klubbikonen och tränaren Jörgen Wålemark. Med blott 15 inspelade poäng på 22 matcher fanns det förstås en god grund att stå på för ordförande Erland Holmdahl och hans styrelse.

Samtidigt hade samme ordförande bara någon vecka innan – i en intervju med Bohusläningen – uttalat sitt fulla förtroende och stöd för sin tränare. Kontinuitet och långsiktighet var skäl att behålla Wålemark, sa Holmdahl. Men i elitfotbollens värld har en tränare bara fullt förtroende tills det helt plötsligt är som bortblåst. Kontinuitet och långsiktighet är viktigt – tills kortsiktigheten är av större vikt.

Att stanna i superettan är förstås ekonomiskt viktigare just nu än att bygga ett starkt lag på sikt. Att fortsätta få ta del av tv- och spelpengar kan ge klubben ekonomiska förutsättningar att fortsätta forma det långsiktiga bygget.

Resultaten och spelet

– framför allt under andra halvan av säsongen – har gått emot LSK. Och ingenting, verkligen ingenting, har tytt på att laget ska lyckas vända den negativa spiralen. Det går att tycka och tänka mycket om Jörgen Wålemarks truppbygge den här säsongen.

Å ena sidan har han hittat unga, talangfulla spelare som, inte minst, passar LSK:S plånbok samtidigt som de också har potential att spela på en hög nivå.

Å andra sidan har steget upp till svensk fotbolls finrum visat sig vara tufft, kanske alldeles för tufft, för somliga spelare.

Diskussionen om att sparka Wålemark bör därför snarare handla om tidpunkten än om beslutet var rätt eller fel. Är det helt enkelt för sent?

Med åtta matcher

kvar är avståndet till negativ kvalplats sju poäng för nykomlingen. Det är knappast omöjligt, men lika fullt en brant uppförsbacke som klubbens nye huvudtränare ska försöka att kravla sig upp för.

Dessutom pekar forskning på att ett tränarbyte under pågående säsong sällan ger den tilltänkta och önskade effekten som klubbarna vill ha. En grupp forskare från Mittuniversitetet och Linnéuniversitetet kunde genom att samla in data mellan åren 1975–2005 slå fast att tränarbyten under pågående säsong generellt inte gav något lyft.

Att tränarbytet kommer vid den här tidpunkten framstår i det närmaste som ett panikdrag – som inte hade behövt vara det i samma utsträckning. Supportrarna har skrikit på förändring länge nu och även om prestationerna stundtals har varit där har resultaten inte varit det.

Nog borde Lsk-ledningen

ha sett varthän det barkade. Och om de nu kände sig nödgade att agera kunde de ha gjort det tidigare för att skapa bättre förutsättningar för den nye tränaren att hinna träffa rätt.

LSK:S nye tränare ska alltså vända runt ett helt lag, en hel säsong och, till viss del, en hel klubbs framtid. Och han ska göra det snabbt.

För frågan måste ställas: Orkar LSK vända i ettan en gång till? Pandemin har, som för så många andra, varit tuff för klubben. Klarar den av det ekonomiska tapp som det innebär att ramlar ur eliten?

Åtta matcher återstår. Det är 24 poäng kvar att spela om. En normal säsong skulle vi säga att LSK behöver ta 15 av dessa för att nå säker mark.

15 poäng på 22 matcher behöver alltså bli 15 till på åtta matcher ...

Det är dags för ett cyniskt LSK.

I de återstående

matcherna behöver nykomlingen spela ett rakare spel med längre bollar. Kalla det en lek med siffror, men att gå tillbaka till fotbollens grundsystem i 4–4–2 borde vara det bästa sättet.

LSK måste strunta i hur det ser ut. LSK måste ta poäng. LSK måste få med sig ett par skitmål framåt i stället för att släppa in dem bakåt.

Stå lågt i försvaret, sparka på allt som rör sig och smäll upp bollen på Jesper Westermark och Perparim Beqaj längst fram.

Det låter enkelt, eller hur? Förmodligen lättare sagt än gjort. Och så den stora frågan: Är det för sent?

Ja, mycket talar för det.

FOTBOLL