Sjömännens liv räddades vid stugan på klippavsatsen
På en tio meter hög kal klippa som stupar rakt ner i havet står Islandsbergs fyrplats i ett vit- och rödmålat hus. Blottad för Skagerraks vindar förvandlas havet utanför Skaftös udde till ett kokande inferno. På fyrplatsen bodde fyra familjer från 1883 ti
På en tio meter hög kal klippa som stupar rakt ner i havet står Islandsbergs fyrplats i ett vit- och rödmålat hus. Karin Hjelmsten är uppväxt i stugan och berättar om sin barndom.
Islandsbergs läge i Bohuslän är unikt, i stället för ett fyrtorn står ett ensamt hus med vitmålad gavel på de branta klipporna och blickar rakt ut över det blå Skagerrak. Längst bort vid horisonten gapar den öppna Nordsjön som träffar Danmark cirka 70 sjömil bort.
På vintern kan man skymta späckhuggare, vikval och tumlare som simmar förbi i jakt på makrill. Seglare som tar sig igenom Islandsbergspassagen får ofta kännas vid de hårda vindar som blåser in sydväst från Atlanten och förvandlar havet till ett kokande inferno och som våldsamt slår upp när de träffar de blottade klipporna.
Karin Hjelmsten växte upp på fyrplatsen Islandsberg där hennes far Herman Westerberg var fyrmästare.
Hon berättar att uppväxten på fyrplatsen kunde både vara långtråkig och svår, men också spännande. Närmaste skola låg i Grundsund, som det tog en timma att traska till.
– Dit gick barnen stigen över berg och hedar och längs sprickdalar. Efter så där en timme var man framme. På vintern kunde barnen inte ensamma pulsa fram genom snön. En vuxen fick då gå före så att barnen hade fotspåren att kliva i. Spåra i snön fick man göra både när barnen skulle till skolan och när de skulle hem igen, berättar Karin Hjelmsten i en intervju för Svenska Fyrsällskapets tidning Blänket.
När det blev
dags för konfirmationen var det till att läsa för prästen, inte i den närmsta kyrkan i Grundsund utan i den längre bort belägna i Fiskebäckskil. Dit var det ytterligare en dryg halvtimme att gå. Under vägen hade barnen god tid att fundera över livets sorger och glädjeämnen, berättar hon.
Fyrplatsen anlades 1883 på Islandsbergs huvud. Eftersom klipporna vid Islandsberg är tio meter höga och branta anlades fyren i ett bostadshus istället för i ett torn. På ena gavelns övervåning, bakom en fönsterrad, placerade man linsapparaten som räddade liv. Husets gavel mot havet är vitmålad medan resten är rödmålat.
Det uppfördes även
en murad källare, vedbod, dass, kalk- och snickarbod, förrådshus samt bryggor vilka alla står kvar. Eftersom brunn saknades fick man sötvatten genom att leda regnvatten från taket till en bassäng.
Det var inte alltid som det hopsamlade regnvattnet räckte till som dricksvatten och som sista sköljvatten vid tvätt av kläder. Det går att tvätta i saltvatten, men kläderna måste då sköljas i sötvatten för att de inte ska vara salta och dra åt sig fukt och kännas klibbiga, berättar Karin Hjelmsten för tidningen Blänket. Hennes far var fyrmästare Herman Westerberg.
En djup ravin
skiljer ön från Skaftölandet. Längs Klåvans båda ändar finns två oskyddade vikar som använts som fyrplatsens ham
nar. I den norra kunde båten dras upp vid dåligt väder. Den södra utgjorde fyrplatsens ”hamn”. Här uppfördes en kran för lastning och lossning och där man också kunde hissa upp båten då det stormade. Bland annat kom faten med fotogen till fyren denna väg.
Trots att det fanns en hamn vid fyrplatsen gick den inte att använda mer än några dagar på året då det var lugnt väder. Man utnyttjade därför mest en annan hamn och där hade man sin egen båt berättar Karin Hjelmsten.
Den låg på
södra sidan av ön, strax väst om inloppet till det så kallade Skallhavet. Härifrån tillät vädrets makter oftast inte seglats till Grundsund, men väl till samhället Rågårdsvik. Där kunde man också proviantera. Men från hamnen till fyren fick man ”kånka” och bära längs stigen över berget det man inhandlat, berättar Karin Hjelmsten.
På Islandsberg bodde det fyra fyrvaktarfamiljer mellan åren 1883 och 1938. En av Islandsbergs fyrmästare var Hans Jakob Boman som var gift med Evert Taubes moster Fredrika Maria Jakobsson.
Som fyrvaktare på
Islandsberg var man isolerad eftersom det är både svårt att ta sig till och från
Islandsberg både land- och sjövägen. Islandsbergshuvud har ingen skyddad hamn där man kan lägga till och eftersom fyrplatsen är belägen mot öppet hav och utsatt för vädrets och vindens mäktiga krafter. Eftersom fyrhuset å andra sidan ligger långt ut på en udde går ingen väg ditt, utan endast en stig över klippor och mossor.
– Egen båt hade man liggandes i en naturhamn vid Arsun, innanför Jonsborg. Båten låg för det mesta i över vintern då hamnen ofta var isfri. När man skulle proviantera tog man oftast båten till Rågårdsvik. Hem fick man bära det man inhandlat längs en slingrig, bergig stig, berättar Maria Elsby från Svenska Fyrsällskapet.
För proviantering gick man antingen till Grundsund eller tog båten till Rågårdsvik.
På 1940-talet hade
utbyggnaden med ledfyrar blivit klar längs Bohuskusten och eran med fyrmästare på Islandsberg var förbi. Farledsbelysningen på Islandsberg ändrades när det nya automatiserade fyrtornet år 1938 byggdes i betong 400 meter norr om fyrhuset år 1938.
Några år senare såldes fyrplatsen till Torsten Parrow. Fyrplatsen är i dag en annan familjs privata ägo.