Martin Schibbye vill stå upp för det han tror på
Han har rapporterat från konfliktdrabbade områden, fängslats i Etiopien och åkt till diktaturens Eritrea för att få klarhet i kollegan Dawit Isaaks öde. Men någon äventyrare är inte Martin Schibbye. Han vill berätta det ingen annan berättar.
438 dagar. Så länge satt journalisten Martin Schibbye i etiopiskt fängelse 2011– 2012. Det är också titeln på boken om reportageresan som han och kollegan Johan Persson gjorde för att undersöka eventuella svenska kopplingar till oroligheterna i området. De besköts, togs till fånga och sattes i fängelse.
– När jag kom hem och åkte runt och föreläste om boken märkte jag att det fanns ett sug efter den sortens journalistik där man är på plats. Samtidigt pratade alla om att journalistiken var i kris och att det inte fanns resurser till utlandsjournalistik. I stället för att klaga kavlade jag upp ärmarna och tänkte: ”Okej, då får jag göra det själv.”
Och så startade
han Blankspot, en webbredaktion med ambitionen att belysa de vita fläckarna på mediakartan. Det kan handla om platser och människor på andra sidan jorden, men också på närmare håll i Sverige.
– Jag tycker det är en viktig uppgift journalistiken har – att hitta konflikterna i mellanrummen där ingen tittar, att gå bortom de mediala allfarvägarna.
Martin Schibbye har rapporterat från flera av världens oroshärdar, men äventyrare vill han inte kalla sig. Han åker inte ens vanliga karuseller på Gröna Lund, det tycker han är otäckt.
– Utrikesjournalistik är mest en massa tid då man väntar på saker. För en äventyrare är det helt fel yrke, säger han och skrattar.
I sin ambition
att höra båda sidor i en konflikt, både offret och förövaren, återvände han till Afrikas horn för några år sedan, denna gång till Eritrea för att skriva om den svenske journalisten Dawit Isaak som suttit fängslad där sedan 2001.
Resultatet blev boken ”Jakten på Dawit” som kom ut förra året. I den intervjuar han Dawit Isaaks familj, vänner och andra som känner honom, men också ministrar i den eritreanska regeringen.
Du avskräcktes inte från reportageresor till den här regionen efter det som hände i Etiopien?
– Jag har ju tillbringat mycket tid där, både frivilligt och ofrivilligt och kan mycket om kulturen. Då kan jag göra bättre journalistik där än på många andra håll. Men visst, det är väl också lite som när man har en trasig tand – man är där och gojsar med tungan.
Martin Schibbye drömmer om att en dag kunna ta med familjen till Etiopien och Eritrea, till platserna och människorna som spelat en så stor roll i hans liv. Men då måste det vara riskfritt.
Familjen har två
döttrar, den äldsta är sex år och har börjat fråga sin pappa om fängelsetiden; vad de fick för mat, om han hade en mjuk madrass, hur han fick kulhålet som aldrig kommer försvinna från hans axel.
– Jag har tänkt att vi kanske ska göra en liten barnbok om det, bara för familjen. Ibland gör vi berättelser tillsammans om starka intryck, till exempel om en gosedjurskanin som försvunnit. Det blir miniböcker där hon berättar och jag skriver och sedan ritar hon bilder till.
Om dina två döttrar en dag vill gå i dina fotspår, vad säger du då?
– Självklart! Det är ett jobb där man utvecklas själv samtidigt som man lär sig om andra kulturer. Jag tror att de skulle bli bättre utrikesjournalister än deras pappa, kvinnor har lättare att nå båda könen.
Även om de
skulle välja helt andra yrkesbanor kommer Martin Schibbye att stötta dem fullt ut, på samma sätt som hans egna föräldrar gjorde.
Ett av hans framtida bokprojekt är att skriva en biografi om sin bortgångne far Sture Karlsson som innan han blev författare var officer i armén. På 1960-talet hamnade han i konflikt med regementets ledning då han vägrade att ge svärsonen till en general godkända betyg.
– Han utsattes för påtryckningar men stod på sig. Till slut valde han att lämna den militära banan. Det handlade om civilkurage.
Har han varit en förebild för dig?
– Ja, verkligen. Att stå upp för det man tror på kan låta enkelt, men det är ju inte det. Det kostar.