Onödigt flamsigt om den brittiska kvinnorörelsen
Här har vi ännu en brittisk ”based on at true story”-film, nu med handlingen förlagd till år 1970.
Direkt får vi se Bob Hope uppträda för amerikanska trupper i Vietnam. Ett par minuter senare kommenteras Sydafrikas apartheidregim. Detta indikerar en film med siktet inställt på det världspolitiska läget för 50 år sedan, men det visar sig snabbt att ”Misbehaviour”, regisserad av Philippa Lowthorpe, är en lättsam och flamsig komedi.
Helt i sin ordning när filmen handlar om den mossiga Miss World-tävlingen. Mindre lyckat när Lowthorpe försöker skildra Londons framväxande kvinnorörelse, som jag tycker ska vara något mer än ett kul inslag i en komedi.
1970, som sagt. Då var den tv-sända Miss World-tävlingen något gigantiskt, som kunde locka fler tittare än Vm-finaler i fotboll. Eric Morley (Rhys Ifans), som drog igång skönhetsspektaklet på det tidiga 1950-talet, har dock börjat förstå att tiderna är på väg att förändras. I ett försök att tysta alla kritiska röster bestämmer Morley att Sydafrika får skicka två deltagare, en svart och en vit tjej, men lik förbannat är jurymedlemmarna bara intresserade av unga kvinnors bystmått.
I en parallellhistoria får vi följa den intelligenta och vänsterradikala vuxenstudenten Sally Alexander (Keira Knightley i en roll där hennes filmstjärne-look inte passar så bra). Sally lockas av en nystartad feministgrupp, ledd av unga rebelllen Jo Robinson (Jessie Buckley). Eftersom kvinnor inte ska bedömas efter utseendet har gruppen bestämt sig för att sabotera Miss World-sändningen. Genom att stå och skrika utanför Royal Albert Hall, genom att få in aktivister i publiken. När Bob Hope kliver upp på scenen utbryter kaos, milt sagt, och hela filmen lyfter sig några snäpp.
Annars ger ”Misbeaviour” (kan läsas Miss Behaviour, ungefär ”fröken uppförande”) ett vankelmodigt och räddhågset intryck när det egentligen inte riktas skarp kritik mot någon.
Till exempel är det ingen större hemlighet att Hope, i filmen spelad av Greg Kinnear, var en homofobisk sexist. Den sidan hos komikern har dämpats till nästan ingenting.
Däremot får vi se att Hope är fullständigt hjälplös utan sin stab av vitsförfattare. Det gäller inte minst när han försöker samtala med sin cyniska hustru Dolores (Lesley Manville i god form). Hon har alltid giftiga repliker på lager och hon får alltid det sista ordet.