”Situationen vi kastades in i är svår att förklara”
Vårdpersonalen på Näl berättar nu med egna ord om coronavåren och hur de upplevde den speciella situationen.
Viktor menar att det var det närmaste han kom en krigszon, Rebecka blev själv sjuk, Sarah vill in och jobba igen och Malin tycker hela året är en stor sorg.
Personalen i Nu-sjukvården känner sorg, rädsla, ångest och oro men också en enorm stolthet över att de stod i frontlinjen i kampen mot corona. Viktor Henriksson, sjuksköterska, intensivvårdsavdelningen
Tidigare ambulanssjuksköterskan Viktor Henriksson vidareutbildade sig mot intensivvård för några år sedan och har sedan dess jobbat på iva på Näl. Under pandemin har han nästan uteslutande jobbat på covid-iva – den särskilda intensivvårdsavdelningen för svårt covid-19-sjuka patienter. Han säger att pandemin har påverkat honom på många sätt.
– Det jag upplevde i våras är bland det värsta jag någonsin har varit med om i mitt liv. Det är en skithändelse och jag önskar att jag inte hade sett allt jag sett. Jag känner mig tyngre inombords och jag är sliten mentalt, säger han.
Idag är arbetet av mer normal karaktär än i maj när det som mest vårdades 16 covid-patienter samtidigt. Viktor berättar att han efteråt har gått in i lokalen som i våras blev covid-iva.
– Arbetsmiljön som vi jobbade i då, den tror jag inte ens är laglig, under normala tider. Bara ljudnivån måste varit över vad som normalt är lagligt. När jag klev in där igen fick jag en ångestliknande attack. Tanken om en andra våg skrämmer mig och jag känner direkt en oro i kroppen, säger han.
I vanliga fall har patienter på iva ett eget rum, på covid-iva låg alla i samma lokal, på rad bredvid varandra. För Viktor är det en sorg att sjukvården under den här tiden var tvungna att sänka kraven på omvårdnaden, som hygien och vändningar.
– Normalt är det något vi aldrig tummar på. Vi vänder på patienterna enligt schema för att de inte ska få trycksår och vi byter och tvättar sängkläderna ofta. Men under den här tiden hände det att patienter låg på rygg i många timmar för att vi inte hann. Det är en stor sorg att vi inte levde upp till det vi normalt lovat våra medborgare, säger Viktor.
16 patienter är många, men i ett värsta scenario var covidiva i Nu-sjukvården rustade för närmare 40 patienter samtidigt. Därför bemannade man också upp avdelningen. Nästan över en natt fördubblades antalet medarbetare på iva från 150 stycken till 300 stycken.
– Den situationen som vi kastades in i är svår att förklara. Vi fick kollegor som vi aldrig träffat innan och där flera av dem inte kunde någonting om intensivvård, många hade aldrig satt sin fot på iva tidigare. Alla var oroliga och det var väldigt ångestladdat. Samtidigt fanns det hela tiden ett latent hot om att det kunde bli värre, säger Viktor.
Han berättar att det var svårt att släppa tankarna på jobbet även under lediga dagar. När vänner frågade om jobbet så orkade han till slut inte svara, han sa bara att det var lugnt. I själva verket kände Viktor att det han var med om liknade ett krig.
– Jag har aldrig varit i närheten av krig men det här är det närmaste jag kan tänka mig en krigszon. Jag har sett fler människor dö på två månader än vad andra gör under en hel livstid. Det här är enda gången jag har sett vuxna människor gråta på jobbet.
Trots att Viktor säger att våren är en svart period i hans liv och inget han någonsin önskar uppleva igen så är han stolt.
– Ibland kan jag höra folk på stan prata om oss i sjukvården och hur vi sliter och jag känner mig så stolt. Jag är enormt stolt över att jag var där, att jag fortfarande är där och att jag kan hjälpa till.