Så misslyckades samhället med att skydda ett barn
Ivo ger ett tydligt budskap till alla Sveriges kommuner, efter granskningen av fallet ”Lilla hjärtat”.
I veckan presenterade Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) beslutet att Norrköpings kommun ska åtgärda de brister som Ivo har sett med anledning av fallet ”Lilla hjärtat”. Om socialförvaltningen inte rättar till bristerna senast den 1 februari nästa år måste kommunen betala ett vite om en miljon kronor.
Vitesbeloppet är stort och motsvarar också tyngden i den kritik som Ivo riktar mot kommunen. Historien om hur en treårig flicka vanvårdades så av sina biologiska föräldrar att hon tidigare i år hittades död är tragisk läsning. Men det är också en viktig läsning som borde vara snudd på obligatorisk för alla som arbetar inom socialtjänsten. För här finns många lärdomar att göra, inte bara för Norrköpings kommun.
Fallet är väl känt. En kvinna med stora missbruksproblem föder en flicka år 2016. Flickan omhändertas av socialtjänsten omedelbart. På hösten 2018 återfår de biologiska föräldrarna vårdnaden, tack vare en dom i kammarrätten. År 2019 flyttar flickan hem till de biologiska föräldrarna. Den 30 januari i år påträffas flickan död, med uppenbara tecken på vanvård. Pappan dog i häkte en kort tid efteråt. Mamman fälldes i somras för grovt vållande till annans död och narkotikabrott.
Att kammarrätten gav tillbaka vårdnaden till föräldrarna hösten 2018 kan i efterhand upplevas som anmärkningsvärt. Tyvärr gav domen också föräldrarna ett förhandlingsargument i de kontakter med socialtjänsten som skedde efteråt. Ivo konstaterar att ”föräldrarna har fått sätta ramarna för socialtjänstens arbete”.
Under december 2019 får socialtjänsten nya varningssignaler om att flickan far mycket illa. Beskrivningarna av flickans tillstånd är synnerligen allvarliga och det är för en läsare av Ivo:s beslut svårt att förstå att socialtjänsten inte omhändertog flickan direkt. Under julhelgen och januari månad har socialtjänst och föräldrarna ett antal kontakter. Dokumentationen har felaktigt fokus, tycker Ivo. Det finns väldigt mycket anteckningar om föräldrarnas protester mot att socialtjänsten intresserar sig för flickan. Men det är flickans välfärd som borde stå i fokus.
”Handläggaren hade ett långt samtal med pappan där han bland annat framförde att socialtjänsten skulle förhålla sig till kammarrättens dom”, skriver Ivo. Mellan raderna kan man utläsa att socialtjänstens tveksamhet att göra ingripanden och fatta det formella beslutet om att inleda en ny utredning, bottnar i föräldrarnas manipulerande beteende. Att en domstol hade gett dem vårdnaden tillbaka från fosterfamiljen, kunde de alltid hänvisa till.
Men Ivo:s budskap är att domen i sig inte kan innebära att de biologiska föräldrarna för alltid har fått förtroendet att vara vårdnadshavare för barnet. Ivo påpekar att nya uppgifter om pappans missbruk kom till socialtjänsten efter att kammarrättens dom hade fallit. Det kan i sig vara skäl för att åter utreda flickans situation och fatta beslut.
Ivo riktar skarp kritik mot socialtjänstens passivitet. Det framstår som att socialnämnden i Norrköping inte velat inleda en ny utredning mot föräldrarnas vilja, trots att nämnden ansåg att anmälan var allvarlig.
Lärdomen av Ivo:s granskning kan sammanfattas kort: socialtjänsten ska aldrig ge upp i arbetet med att ta sitt yttersta ansvar för barn som vistas i kommunen. Kammarrättens dom var ett bakslag, men gav inte de biologiska föräldrarna rätten att styra och ställa som de ville. Den gällande lagstiftningen är glasklar och går att använda. Förhoppningsvis ger Ivo:s beslut råg i ryggen hos socialarbetare. Ser man att barn far illa måste man agera, så enkelt – och så svårt – är det.