Bruce Springsteen är långt ifrån redo att sätta punkt
”
... trådar fångas upp, cirklar sluts och minnen målas upp i vackert tonade färger
Letter to you
insikten om slutet gör det lättare att vara i stunden.
Tidigare i år var jag på ännu en begravning av en vän som dog ung. Han var allt annat än färdiglevd. Ändå hade han hunnit så mycket. Hade många vänner. Vi stod upp och applåderade så att det dånade i stenväggarna när han bars ut.
Han delade scen med Springsteen en gång och det går förstås inte att lyssna på den här skivan utan att tänka på honom. För att det är den första han inte fick höra. För att den handlar om döden, men framförallt om livet och om hur hårt, vackert och konstigt det är.
Under de senaste
turnéernas konserter, efter att keyboardisten Danny Federici och den väldige saxofonisten Clarence Clemons gått bort, har Springsteen haft ett slags upprop. ”För att se vilka som är här, och vilka som fattas oss”. Då håller livslusten och sorgen varandras händer i den där arenan. Precis som den gör i många av Springsteens låtar. ”Jag jobbar med blues i verserna och gospel i refrängen”, brukar han säga.
Vilket leder oss
albumet.
”One minute you’re here, next minute you’re...” konstaterar Springsteen i den inledande, varsamma låten. Sedan brakar det loss i ytterligare elva sånger där trådar fångas upp, cirklar sluts och minnen målas upp i vackert tonade färger. Brevet skrivs till publiken, till vännerna, familjen, till bandet, till Springsteen själv.
Plattan spelades in under fyra dagar tillsammans med E Street band. Live i studion och som sagt: närvarande här och nu, men med allt och alla som varit också på plats i rummet.
Därför blir det
fram till det nya
också till ett slags magiskt trick när Springsteen och bandet hamrar sig genom ”Janey needs a shooter”, ”Songs for orphans” och den rent magnifika ”If I was the priest”, skrivna på 1970-talet men utan att ha hittat hem på skiva. Förrän nu. Ni som vet hur det låter när E Street band spelar gamla låtar som ”Lost in the flood” eller ”The Promise” live håller nog med om att det är samma fenomen som upprepas här. Ynglingens sätt att skriva kombinerat med det erfarna bandets förmåga att kräma ur mesta möjliga av varje detalj.
Det är vackert
och det drar en röd tråd till nyskrivna ”Ghosts”, ”Last man standing” och ”I’ll se you in my dreams” där textförfattaren
Springsteen blickar bakåt på ett sätt som knyter an till sättet han berättade i sin självbiografi och i showen på Broadway. Det är romantiskt, absolut, men med en klar blick.
Jag måste också lyfta Springsteens sång. Han hade kunnat fastna i ett rockskrikande, men både här och på förra albumet ”Westerns stars” hörs i stället en sångare som hittat nya sätt att använda rösten. Han har bara blivit mer och mer av en soulsångare som har kraften och dynamiken men som också med varsamt, ljus stämma kan få en ganska blek låt som ”House of a thousand guitars” att beröra på djupet.
Så nej, ”Letter
to you” är egentligen ingen nostalgisk skiva. Definitivt ingen sista hälsning från någon som är redo att sätta punkt. Den är tvärtom en ömsint omfamning i steget, mitt i livet.