Gustav Juntti:
L blir exempelvis första riksdagsparti att föreslå så kallade behovsbostäder. De kan gå till människor som behöver fly en miljö av våld.
En ny social boendeform för behövande. Skattefritt sparande för förstagångsköpare. Fler insatser mot trångboddhet. En strategi mot hemlöshet. På DN Debatt (16/10) presenterade Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni en rad konkreta bostadspolitiska förslag. Målet? Inga utsatta områden vid år 2030. Det är ambitiöst, men halvmesyrer rubbar inte den djupt rotade segregationen.
L blir exempelvis första riksdagsparti att föreslå så kallade behovsbostäder. De kan gå till människor som behöver fly en miljö av våld, missbruk eller hedersförtryck.
En kvot av den befintliga allmännyttan ska helt enkelt sättas av. Varje kommun kan ge social förtur till dessa lägenheter för vissa grupper. Tanken är god. Många länder, som Österrike, Tyskland, Nederländerna och Danmark, har mer uttalade former av sociala bostäder än Sverige.
Vår ideologi har varit att bostadspolitiken ska vara till för alla, inklusive de mest utsatta. I praktiken har det snarast blivit en informell del av socialtjänstens uppdrag att också agera bostadsförmedlare, främst till nyanlända som lämnat flyktinganläggningar. Enligt Boverket har kommunernas så kallade sociala bostadskontrakt ökat från runt 11 000 år 2008 till 26 000 förra året.
Det är bra att kommuner anstränger sig för utsatta grupper. Men det löser knappast det strukturella problemet med allmän bostadsbrist. Snarare tycks kommuner ofta förvärra saken.
En genomgång av bostadsforskaren Martin Grander från 2014 visar att fyra av tio kommunala bostadsbolag inte godkänner socialbidrag eller bostadsbidrag som inkomst för en potentiell hyresgäst. Kapitalinkomster, barnbidrag och studiemedel är också vatten värda för många bolag.
Det här stänger givetvis ute än större grupper än nyanlända. Allmännyttan kan således inte betraktas som den offentliga garanti för ett boende som många vill hävda. Därför behövs nya dedikerade former av bostäder som når resurssvaga eller de som just flyttat till en kommun.
Men alla vill inte hyra sitt boende. Det finns en tydlig liberal nytta i att möjliggöra privat ägande. Att ge förstagångsköpare ett skattefritt bosparande är mer rimligt än de drakoniska amorteringskrav som regeringen infört på senare år. Det är bättre att låta fler spara ihop nödvändigt kapital än att tvinga dem göra sig av med det i förhöjd takt.
Det är inte säkert att Liberalernas förslag blir verklighet. Men de utgör en bra målsättning för all bostadspolitik. Nu måste övriga partier visa om de tar situationen på allvar för de mest utsatta på bostadsmarknaden.
” Snarare tycks kommuner ofta förvärra saken