Linda var en hårsmån från döden
39-åriga Linda Andersson var hemma med sina fyra barn när det small till i hjärtat. Med ilfart fick hon köras dryga 16 mil med ambulans till Göteborg.
Hon var för ung, sa sjukvården. Symtomen kan inte bero på hjärtat. Men mitt i fredagsmyset smäller det till. Hjärtinfarkten är ett faktum. Med ilfart körs Linda Andersson de dryga 16 milen till Sahlgrenska sjukhuset. – Just då är jag bara glad att någon äntligen tar mig på allvar.
Höstsolen står lågt och färgar de små villorna i Skee guldgula. Här bor Linda Andersson med man och fyra barn. I hallen hänger jackorna tätt. Minstingen Boo släpper sin polisbil för att nyfiket säga hej. Han har nyligen fyllt fem år. Därför har han inga minnen av de dramatiska händelser som drabbade hans mamma på senhösten 2015.
– Jag upplevde en stor stress i samband med att Boo föddes. Det uppstod komplikationer och blödningar i slutet av graviditeten och han föddes för tidigt. Att ha ett prematurbarn och allt vad det innebär, det var väldigt stressigt runt omkring mig. Jag kunde inte sova, inte äta, ingenting.
Linda befann sig i Stockholm när hon plötsligt började må illa.
– Jag kunde inte förstå vad det var. Jag fick halsbränna och väldigt ont i ena armen, i axlarna och bak i ryggen. Till slut låg jag och krampade för att det gjorde så ont.
En ambulans hämtade Linda och körde henne till sjukhus. Där fick hon höra att hon drabbats av gallsten. Men hon var skeptisk till beskedet.
– Jag påpekade att jag tyckte att det kändes som hjärtat. De sa att jag var alldeles för ung för det skulle vara hjärtat. Så de skickade hem mig med mediciner för gallsten.
Väl hemma i Strömstad blev inget bättre. Snarare tvärtom. Linda liknar det vid influensa.
– Jag mådde väldigt, väldigt dåligt, med värk i hela kroppen. När jag skulle gå uppför trappan fick jag ställa mig i mitten och pusta. Jag hade ingen ork i kroppen. Jag kände att det inte var rätt.
Ändå kämpade hon på, med nyfödde Boo och de tre äldre syskonen. En dag när hon var ensam hemma med barnen kom symtomen tillbaka med full kraft.
– Först låg jag i soffan och försökte härda ut.
Hon försökte ta sig upp ur soffan för att hämta sina mediciner, men vid det laget mådde hon så dåligt att kroppen inte lydde. Då ringde hon efter ambulans. När ambulanspersonalen väl kom på plats blev beskedet ett annat.
– De säger att jag har gallsten och ska ta mig till sjukhuset för egen maskin istället för att ringa dem.
Vad tänkte du då?
– Jag blev rädd och jätteledsen för jag förstod ju att det var något annat som var fel. Jag kände att jag behövde hjälp. Men de åkte och lämnade mig på soffan.
8 januari 2016 var en fredag. I villan i Skee vankades fredagsmys med tacos. Men först skulle Linda bara plocka ner julgranen. Spiran i toppen satt högt och Linda fick sträcka på båda armarna för att nå.
– Då känner jag hur det smäller till i bröstet och jag börjar må jättedåligt.
Då vågade hon inte ringa ambulansen, utan försökte komma fram till sjukvårdsrådgivningen istället. Efter lång väntan, ett samtal som bröts och ytterligare väntan fick hon tala med en sjuksköterska.
– De sa att jag skulle lägga på och ringa 112 istället. Så det gjorde jag.
Återigen kom ambulansen hem till Linda.
– Ambulanspersonalen sa att jag hade panikångest, men erbjöd vad de kallade ett ”barmhärtighets-ekg” för att bevisa att jag inte hade något fel på hjärtat.
Väl uppkopplad mot maskinen såg Linda hur ambulanspersonalen tittade på varandra och sedan på henne. – Sedan säger de att jag har en pågående hjärtinfarkt.
Vad kände du då?
– Just då är jag bara glad att någon tar mig på allvar. Nu är det bevisat att det är hjärtat det är fel på, att jag hade haft rätt. Nu skulle jag få hjälp istället för att kämpa själv hemma. För jag kände att det inte skulle gå vägen.
Vad var rädslan?
– Att jag skulle dö. Att jag inte kommer klara det här. Samtidigt har jag fyra barn omkring mig och försöker därför hålla mig lugn för att inte skrämma dem.
Den här kvällen kunde ambulanshelikoptern inte lyfta. Näl kunde inte ta emot eftersom de inte utför PCI, så kallad ballongvidgning från fredag eftermiddag till måndag morgon. Linda fick istället köras de dryga 16 milen från Skee till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
– Väl ute i ambulansen släpper allt. Det är en otrolig lycka att äntligen bli tagen på allvar. Så det var väldigt skönt när de började sätta in mediciner så att värken upphörde.
Transporten till Göteborg gick i ilfart och väl framme stod personal beredda. Linda undersöktes och läkarna hittade en dissektion på ett av kranskärlen.
– Enkelt kan man säga att den innersta väggen av kärlet har släppt och täpper till blodflödet. Det är som att blockera ett sugrör.
Läkarna gick in med en kateter och satte en stent i kärlet, ett rörformat nät som stärker upp kärlväggen och gör att blodet kan passera. Men värken släppte inte och Linda fortsatte att må dåligt. Dagen efter hittade läkarna en dissektion i ytterligare ett kärl.
– Men det var för trångt för en stent så då blev det mediciner istället. Sedan blev det en jätteskillnad hur jag mådde i kroppen.
Linda eftervårdades först på Sahlgrenska, sedan på Näl. Efter drygt en vecka fick hon komma hem.
Hur kändes det?
– Det var jätteskönt. Samtidigt var det läskigt för man visste inte så mycket om den här sjukdomen. Jag visste att jag haft något som heter spontan kranskärlsdissektion. Så jag började söka information på internet.
Tack vare en grupp på Facebook kom Linda Andersson i kontakt med andra, främst yngre kvinnor som hon själv, som drabbats av spontan kranskärlsdissektion.
Från början var de 13–14 personer i gruppen. I dag har den vuxit till över 100 medlemmar.
– Vi ställer frågor sinsemellan och kan stötta varandra och dela nya rön. Det är väldigt skönt eftersom det är så få som vet vad man har gått igenom.
I dag, snart fem år efter den dramatiska färden till Sahlgrenska kan Linda Andersson leva livet nästan som vanligt. Hon jobbar på skolan i närheten, pysslar med barnen och huset. Den blodförtunnande medicinen ska hon ta livet ut och värstingattraktionerna på Liseberg ska hon undvika, för hjärtats skull.
– Det är ingen uppoffring att låta bli, säger Linda med ett skratt.
– De stora tjejerna kan vara väldigt omhändertagande och påpeka att jag inte får lyfta tungt eller stressa om det är någon gång man behöver jäkta på. Sådant händer ju när man har fyra barn, konstaterar hon.
Vad tar du med dig från din upplevelse?
– Jag har blivit bättre på att stå upp för mig själv. Det gäller inte bara gentemot sjukvården, utan generellt i livet. Skulle jag bli sjuk i dag skulle jag våga kräva hjälp. Det är jag som känner min kropp bäst.
”
Skulle jag bli sjuk i dag skulle jag våga kräva hjälp
Linda Andersson