Symboler och signalering i KDU:S politik

Målet för integrationspolitiken ska vara kulturell assimilation, skriver KDU:S ordförande Nike Örbrink (Expressen 14/11). ”De människor som kommer till Sverige [...] måste bli svenska på riktigt.”

Det är ett märkligt utspel. Om man ska ta henne på orden skulle det betyda att KDU inte anser att invandrare som har jobb, talar god svenska, som respekterar svenska lagar och institutioner inte är ”svenska på riktigt” så länge de också värnar sitt hemlands kultur och språk.

Det vore en högergir rakt ner i diket, och ett stort avsteg från de värderingar KDU säger sig stå för. Men det verkar inte vara det Örbrink menar. För efter ha riktat fullt rimlig kritik mot den svenska integrationspolitiken går hon vidare till att peka på just språk, jobb och respekt för lagar som mål för sagda politik: integration bör alltså vara målet för integrationspolitiken. I ett stycke skriver Örbrink uttryckligen att ”alla människor har rätt att värna kulturella särdrag, sin egen tro, sina högtider och kulturella uttryck”, det vill säga motsatsen till assimilation.

Man bör inte märka ord i onödan, och sakpolitiken är trots allt det viktiga. Det är bara det att det inte finns mycket till konkret sakpolitik i KDU:S utspel. Problembeskrivningen om bristande integration, hederskultur, stigande gängbrottslighet, om bedrövlig arbetsmarknadsförankring i många invandrargrupper, delas av de flesta. KDU framför inga politiska förslag som ska råda bot på några av dessa problem. Snarare verkar själva poängen vara att återföra begreppet assimilering i debatten – att signalera en skärpning av politiken utan att samtidigt konkretisera den. Tuffast vinner.

Den typen av migrations- och integrationspolitiska debatt har Sverige haft nog av. Det finns gott om sakpolitiska överväganden och målkonflikter att ägna sig åt utan att ge sig in i det symbolpolitiska träsket. Hur hanterar man exempelvis de höga trösklarna till arbetsmarknaden? Hur bör arbetsrätten reformeras? Vad är effekten av det bidragstak som både Moderaterna och Liberalerna föreslagit? Hjälper det att öka incitamenten att arbeta när Sverige har så få jobb för de som har låg utbildningsnivå? Trots att olika former av lönesubventioner prövats i decennier har de haft svag effekt.

Motsvarande problem finns inom såväl rättspolitik som inom språkutbildning. Än mer komplexa är frågorna om hederskultur och -våld. Desto viktigare att politiker försöker besvara dem, i stället för att ägna sig åt symbolpolitik och signalering – åt att lansera ord istället för politiskt innehåll.

”

Hur bör arbetsrätten reformeras?