Marie Bergman: ”Jag vill inte vara något jäkla varumärke!”
Det är svårt att placera Marie Bergman i ett fack. Hon blir obekväm av att begränsa sig på det sättet. Därför har hon alltid gått sin egen väg och den resan har tagit henne långt bortom rollen som sångare och musiker.
Om några dagar skulle Marie Bergman ha gett sig ut på turné tillsammans med maken Lasse Englund. De är två musiker med ett helt liv av samspel och skapande bakom sig. På grund av pandemin skjuts nu turnén upp till maj.
– Vi ska göra ett program med mer okända låtar av Cornelis och så varvar vi det med hans dikter, säger Marie Bergman.
Hon har provat en mängd genrer genom åren – visa, soul, jazz och schlager för att nämna några. Många förknippar henne nog med låtar som ”Ingen kommer undan politiken”, ”Lugnare vatten” och den egna ”Brevet”.
Hon gav också
ut en skiva med tolkningar av Cornelis, Taube och Bellman 2004. Just Cornelis Vreeswijk har varit en stor inspiratör ända sedan hon som 14-åring tog sina första musikaliska steg på Vispråmen Storken i Stockholm i mitten på 1960-talet, där den tidens trubadurer samlades.
– Jag fick sjunga lite på
nåder och lärde mig massor av dem. De har präglat mitt sätt att sjunga, med den berättande rösten. Där fanns också en frihet, som var burdus och ölstinn, men ändå en frihet – att prata om livet, om svärtan och ljuset. Där kände jag att jag hade en frizon.
Under några år var Marie
Bergman medlem i gruppen Family Four, men hon upplevde snart att musiken var för tillrättalagd. Hon stod inte ut med rollen som söt och snäll och lämnade gruppen. Hon fick stor uppbackning från Anders Burman på skivbolaget Metronome, som gav ut många av den tidens stora artister och trubadurer, däribland Ola Magnell och Fred Åkerström.
– Där kunde jag utveckla mitt eget språk. Det var en subkultur med stor existentiell frihet och jag kände mig aldrig förminskad som kvinnlig musiker. Jag är glad att jag fick de där åren.
Hon är inte
en artist som putsar på sitt varumärke och lägger upp strategier.
– Jag får klaustrofobi av det. Jag vill inte vara något jäkla varumärke! Jag vill vara fri i min själ. Då kan jag bidra med det som är det bästa i mig.
Marie Bergman utstrålar en enorm energi. Det beror, tror hon, på det hon kallar för sin ”andliga backup”. Ända sedan hon var liten har hon känt en andlig tillhörighet, men aldrig trivts i någon speciell religion. I dag upplever hon sin andlighet intensivare än någonsin.
– Den är som en metafysisk livmoder, säger hon och skrattar.
Det livslånga sökandet har fört henne till utbildningar inom bland annat kinesisk medicin, psykodrama, symbolterapi och på senare år ljudterapi och klangmassage. Nyligen blev hon klar med en utbildning som diplomerad sömncoach.
Hemma i huset på norra Lidingö har hon en mottagning där hon ger behandlingar med ljud i olika former. Och under elva års tid har Marie Bergman också lett så kallade toningar i Katarina kyrka på Söder. Under dessa sessioner använder hon och besökarna sina röster för att tona tillsammans.
– Helt utan prestationskrav! Vi tonar under långsamma utandningar, långa hummande toner. Och så ber jag alla att tänka: ”Jag vill dig väl”. Det blir ett fält av medkänsla och en kraft som uppstår av att vi gör det tillsammans. I vårt samhälle har vi ju tappat förståelsen för hur viktig den gemensamma kraften är för oss.
Just nu leder
hon Kontempelkören i Eric Ericssonhallen med 50 deltagare.
– Ett tillfälle att uppleva röstglädje och vara operfekt briljanta tillsammans!
Men inget av detta handlar om eget självförverkligande. Marie Bergman vill öka medkänslan mellan människor.
– Att lära oss hålla om vår sårbarhet och vår egen smärta är kanske det svåraste och det viktigaste. Att inte lägga den på någon annan. Då kan vi också känna med andra.