Ofrivillig skräck som övertygar
Religiösa kval, förträngda trauman och en liten dos krypande kroppsligt äckel kan man komma långt med. ”Saint Maud” är en mystisk – och läskig – hybridfilm som naglar sig fast.
sitt kall att vårda henne, inte bara kroppsligt utan också själsligt. Amanda, som verkar se på sin nya lite sköra men inte ointressanta sköterska med ömsint och nyfiken blick spelar med och intresserar sig för en eventuell frälsning. Talar en högre makt till Maud? Hon upplever det, känner det med hela sin kropp och vi i publiken får ta del av Mauds allt mer skruvade – och hotfulla – version av världen.
Filmen utspelas under lågsäsong i den brittiska kuststaden Scarborough och är perfekt kuststads-dimmig i färg och stil överlag. En mystisk oklarhet parkerar sig över händelseutvecklingen, vilket skapar en krypande otäck stämning, trots att filmen till 97 procent inte är särskilt våldsam.
Den debuterande regissören
Rose Glass har sagt i intervjuer att hon från början inte tänkt att ”Saint Maud” skulle bli en skräckfilm, utan snarare en karaktärsstudie. Det hade möjligen också varit sevärt men det är just den lite ambivalenta skräckstämningen som lyfter den här filmen. Karaktärsstudier över människor som tampas med psykisk ohälsa finns det så att det räcker och blir över, den här filmen känns däremot oförutsägbart spännande hela tiden.
Inspirationen kommer tveklöst från filmskapare som David Cronenberg (skrapande i kletiga sårskorpor för ju gärna tankarna dit) och varför inte Ingmar Bergman, för de stiliga kvinnoporträtten och det religiösa grubbleriet.