Nu vågar han slänga in ett par skålpund kött, hjärta och blod
Högre än händerna når
Det är små marginaler i Tomas Andersson Wijs musik. ”Hur då?”, tänker du nu. ”Han gör ju trygg, säker och trivsam singer/songwriter-musik för en rimligt stor och trofast, medelålders publik”.
Precis. Och det är just därför marginalerna är så små. Det är till synes obetydliga detaljer som gör att en låt i Tomas Andersson Wijs repertoar kan kännas duktigt välskriven medan en annan kan bränna likt en glödande cigarett tryckt mot huden.
En del handlar förstås om mottagaren. Texterna är mycket viktiga i Tomas Andersson Wijs låtar och en formulering eller en platsmarkör som drabbar den ene kan fullständigt fara någon annan förbi.
Men mest är det upp till honom själv att hitta rätt. Och då är det subtila nyanser som spelar roll. Ordval, sättet formuleringarna kommer ur munnen på honom och förstås melodier, arrangemang, produktion.
Det handlar också om hur hårt hans sånger hakar tag i livet. I nya podden ”Hundåren” tar Tomas Andersson Wij med sig olika artistkollegor till deras uppförsbackar och skuggsidor i karriären.
I samtalet med
Peter Lemarc konstaterar den numera pensionerade låtskrivaren att han är en få svenska ”rockpoeter” som utifrån egen erfarenhet kan sjunga om hur det är att vara kvar i ett fyrtio år långt förhållande. Andra, Lemarc nämner Lundell, upprepar samma uppbrottshistoria gång på gång.
Livserfarenheterna spelar alltså roll när man gör musik. Som i allt annat. Det märks på det här albumet.
Tomas Andersson Wij inleder sin nya skiva med att kliva av i Högdalens centrum för att längre fram på plattan prata med en gammal vän i USA och vara lycklig och lugn på ett bröllop i Berlin. Det är dock med blandade känslor av vemod, acceptans och rastlöshet han tar sig runt i det Stockholm han alltid sjungit om.
Tomas Andersson Wij rör sig också i tiden. Dåtiden har liksom alltid funnits med, lyssna på tjugo år gamla ”De gröna vagnarna”. Tunnelbanetåg och bitterljuva minnen återkommer i texterna.
Men när han
nu sjunger om att han var ett konstigt barn så har låtskrivaren och textförfattaren hunnit ikapp tiden och det den gör med oss.
”Jag önskar jag kunde säga att det blir bra. Det är inte så det funkar, det är du som blir bra, för varje år som går, lite bättre på, att va ett konstigt barn”, sjunger Tomas Andersson Wij.
Just ”Jag var ett konstigt barn” är skivans mittpunkt som de andra låtarna hängs upp på. En ambitiös sak både i text och ton med allt från den fina pianofiguren till de stora svepande Hollywood-stråkarna och Tomas Andersson Wij som sjunger så att man hör att han vet att det här, det är bra skit.
Och ja, jag
är svag för raderna ”Jag var rädd för Satan, jag var rädd för Gud, ville klippa mig som Elvis Presley ’57, du har så tunt fint hår, gosse för tunt fint hår, jag sa snälla damfrisörskan bara klipp ändå”
Det är så man skriver om man har formuleringsförmåga och är skolad av Plura Jonsson men också har med sig ett skav där det nog har inneburit en hel del möda att få ihop den frikyrkliga bakgrunden med allt det där han hittade i rockmusiken.
Som textförfattare och artist är Tomas Andersson Wij ytterst medveten om ordens valör men det händer att han väger dem alltför försiktigt istället för att våga slänga in ett par skålpund kött, hjärta och blod. Det har haft en tendens att bli uppvisning på bekostnad av nerv.
Så inte på den här plattan. Här vågar han.
Och det gäller även musiken som är oerhört välproducerad av Axel Jonsson Stridbeck, Pluras son.
Influenserna är uppenbara. Mauro Scocco såklart, men också Bon Iver och andra som gör musik som bygger på klaviatur snarare än gitarrer. Jag hör också en del som man annars kan hitta hos betydligt yngre, breda, svenska artister. Det är kul.
” Livserfarenheterna spelar alltså roll när man gör musik. Som i allt annat. Det märks på det här albumet
Och så har
vi förstås ”Läppstift på en gris” som är mer eller mindre är en ren hyllning till Thåström så som han låtit under de senaste åren.
Och då är vi tillbaka i den porten på Skebokvarnsvägen som Tomas Andersson Wij hamnar framför redan i första låten.
Det är alltså en vacker väv, den här skivan, och jag undrar om Tomas Andersson Wij någonsin haft så perfekt tonträff. Cigaretten glöder intensivt genom hela lyssningen.