Mimmie Björnsdotter Grönkvist:
Det räcker inte att bara ta in data, i de flesta fall behöver den sållas igenom och analyseras för att bli meningsfull och hålla i en rättegång.
Tidigare i år beslutade regeringen att utreda om polisen borde få ökade befogenheter att använda olika hemliga tvångsmedel – såsom avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och rumsavlyssning – för att bekämpa allvarlig brottslighet.
Det är förstås värt att överväga många olika åtgärder för att stävja gängkriminaliteten, och då kan ökade befogenhet att ta in olika former av övervakningsdata verka lockande. Men det räcker inte att bara ta in data, i de flesta fall behöver den sållas igenom och analyseras för att bli meningsfull och hålla i en rättegång.
Trots att telefonavlyssning
kan komma att användas ännu mer i brottsutredningar finns redan idag tecken på att resurserna för att analysera stora mängder telefoninspelningar saknas. Det framgår tydligt i radioprogrammet Kalibers granskning av Drottninghögsmålet (16/11) där fallets tyngsta bevisning – tusentals avlyssnade samtal och sms – inte höll i rätten. Röstinspelningarna höll inte som bevis på egen hand, så istället för grovt narkotikabrott, som åklagaren yrkade på, blev domen narkotikabrott av normalgraden.
Det är nämligen två poliser, utan någon särskilt expertis inom röstanalys, som fastställt vilka individer det är som pratar i de olika samtalen. Enligt forensikern Fanny Carlström Plaza på Nationellt Forensiskt Centrum så behöver man såklart inte vara utbildad forensiker för att känna igen röster, men det blir alltid en subjektiv bedömning.
Ibland har poliserna
analyserat ljudklipp på språk de själva inte behärskar. Ibland har de gått igenom hundratals klipp på en dag – ett rasande snabbt arbetstempo, med tanke på att det tar utbildade forensiker uppemot två veckor att göra en enda röstjämförelse. För en enda forensiker skulle det ta över 250 år att gå igenom materialet i utredningen.
Med det sagt så är det inte säkert att varenda litet samtal behöver analyseras efter den strikta metoden – en möjlig lösning skulle vara att polisen först sållar ut de samtal där de mest intressanta uppgifterna för målet framkommer, och att forensikerna där tar vid och framställer säkert vem som pratar.
Att komma till rätta med den här typen av brister i analysen av avlyssningsmaterial kommer bli avgörande för om eventuella ökade befogenheter får någon effekt.
Utan professionella analyser är det tveksamt om ökad avlyssning är det mest värdefulla sättet för poliser att spendera sin tid.
Det är heller
inte särskilt hjälpsamt att ge polisen fler skarpa verktyg, som de varken har resurser eller kunskap nog att använda. I en tid där alla pratar om behovet av fler poliser är detta en bortglömd poäng: att möta gängkriminaliteten handlar inte främst om fler patruller ute på gatorna utan om metodiskt polisarbete. De brister som redan idag finns i styrningen av Polismyndigheten och i fördelningen av resurser inom den kommer bara att bli värre om man inte förmår ta ett samlat grepp kring den grova brottsligheten.
Regeringen har varit ivrig att ge polisen nya verktyg, utan att försäkra sig om att resurserna och styrningen finns på plats. Därmed är risken stor att de nya tvångsmedlen blir slag i luften.
”
Resurserna för att analysera stora mängder telefoninspelningar saknas