Olof förlorade sin hustru – fann tröst i sorgegrupp
För två år sedan miste Uddevallabon Olof Sandberg sin hustru Elisabeth. Efter att ha fått en inbjudan till kyrkans sorgegrupp har han funnit tröst och stöd från människor i samma sits.
De förlovade sig en midsommar i Dalarna – på en blomsteräng med utsikt över Siljan. I 40 år levde de sedan tillsammans. När Olof Sandberg förlorade sin hustru Elisabeth blev kyrkans sorgegrupp betydelsefull.
Han ler lite snett när han svarar på frågan om hur han och hustrun Elisabeth träffades – ”så som man gjorde på 70-talet, via annons”.
– Hon skrev ett så fint brev till mig. Det var så mycket som stämde, livsval och intressen. När vi sedan träffades, efter att ha talat en hel del i telefonen, kändes det som att komma hem.
– Vi trivdes så bra tillsammans. Efter tio dagar var vi ett par. Det fanns ingen tvekan.
I huset i Uddevalla visar Olof ett fotografi taget i Dalarna, midsommarhelgen 1978.
– Elisabeth hade redan ett barn när vi träffades, Lotta som var fyra år. Vi fick bra kontakt direkt och vi förlovade oss alla tre – på en blomsteräng med utsikt över Siljan. Det kändes fantastiskt!
Olof berättar vidare att han kort därefter flyttade från Göteborg till Uddevalla där Elisabeth och Lotta bodde. Några år senare föddes dottern Karin.
– Vi hade ett fint liv tillsammans, jag och Elisabeth. När vi firade silverbröllop höll jag tal.
Olof tar fram talet och läser upp det. En rad lyder ”man vet inte vad framtiden ger, men vi har varandra i glädje och sorg”.
– Den tryggheten ville jag alltid att Elisabeth skulle känna…
Det har gått lite mer än två år, sedan Elisabeth dog. 2005 fick hon diagnosen Parkinsons sjukdom.
– Det är en smygande sjukdom, konstaterar Olof. Det första vi märkte var att hon släpade klackarna i marken när hon gick. Det var runt 2002–2003. Hon blev mycket bättre när hon fick mediciner men hade fortfarande vissa problem. Kognitivt fungerade hon, men motoriken blev långsamt sämre.
Så småningom började
Elisabeth få svårt att klara vardagssysslor och våren 2018 gick det brant utför.
– I juni kom hon in på ett boende och hann vara där i en och en halv månad, berättar Olof. Vi njöt av den fina sommaren. Jag körde ut henne i rullstolen och vi satt
i parken och höll varandras händer när hon inte längre kunde tala.
– Det gick så fort sedan. Personalen visste vad som var på gång så de sista två nätterna låg jag och vakade på en säng de tagit fram.
När Elisabeth dog fanns hela familjen samlad, även de fyra barnbarnen.
– Det var så sorgligt att se Elisabeth ligga där. Men barnen sjöng för mormor, Sov du lilla videung och Mors lilla Olle. Det var väldigt fint.
En tid senare fick Olof en inbjudan till kyrkans sorgegrupp och han tackade genast ja.
– Det kändes helt rätt för mig. Men det är ju olika hur människor är. Det var i alla fall väldigt fint att komma dit – allt var strukturerat, tillåtande och genomtänkt.
Han konstaterar att det bästa med sorgegruppen var gemenskapen, att möta andra i samma situation som förstod precis hur han kände.
– Vi kunde ta emot varandras känslor. Ingen annan kan förstå. Att se sin livskamrat tyna bort … det går nästan inte att beskriva.
Efter gruppens sista träff i kyrkan har merparten fortsatt att träffas regelbundet.
– Det säger något om behovet. Vi har hur mycket som helst att prata om. Och vi kan – och får – gråta och skratta tillsammans. Just att man känner att man får gråta, det stödet betyder mycket.
– Sorg och kärlek är två sidor av samma mynt. Man känner sorg över det som kunde ha varit, men tacksamhet över det man haft och de minnen man har. Man blir lätt förlamad av sorg. För mig var det i alla fall så, förlamande. Men jag har försökt aktivera mig – i trädgården och genom att ta promenader. Jag har också börjat som volontär på ett språkkafé för invandrare, det är oerhört givande. Det är så god stämning där. Jag älskar det.
I ett hörn av vardagsrummet står ett piano. Olof berättar att han och Elisabeth brukade spela tillsammans, fyrhändigt.
– Det tyckte hon var så roligt även om det var svårt med motoriken. Det var något vi kunde göra tillsammans trots att hon var sjuk. Efter att hon hade dött satte jag mig en dag vid pianot och spelade igenom listan med låtar hon hade skrivit ned med sin knaggliga handstil. Rätt som det var kändes det som om hon satt intill mig. Jag kände det i hela kroppen.
Olofs ögon blänker till.
– Den första tiden var sorgen nästan outhärdlig, säger han sedan. I en dörröppning hade jag hängt upp Elisabeths favoritblus och kjol som jag kramade varje gång jag gick förbi. I dag känns det lättare att tänka tillbaka på våra fina minnen.
”
Vi satt i parken och höll varandras händer när hon inte längre kunde tala