Kaosartad natt i prästgården gav Ulla Staxäng vänner för livet
Ulla Staxäng har upplevt mycket under sina 90 levnadsår och minns mycket väl 40- och 50-talets Uddevalla. Och hon glömmer aldrig då hennes familj tog emot 100 finländska krigsbarn i prästgården.
Hon har tagit hand om finländska krigsbarn, intervjuat otaliga bohusläningar och slutade inte jobba förrän hon var 82 år. Alltid med tron närvarande.
”Guldfarmorn” Ulla Staxäng blickar tacksamt tillbaka på ett händelserikt liv.
– Om jag hade kunnat skulle jag ha levt om det, säger hon.
Sent på kvällen den 11 februari 1942 ringde det från finländska ambassaden. ”I morgon kommer det 100 barn med kvällståget, kan ni ta hand om dem?”
Kyrkoherden Carl Norborg tog genast upp sin svarta anteckningsbok och gick igenom vilka familjer som tidigare hade anmält sig. När barnen väl anlände fick de först trängas inne i Foss prästgård i Munkedal.
– Den natten glömmer jag aldrig. Ute var det 18 grader kallt och från himlen föll stora snöflingor. Det kryllade av barn i huset. De grät, spydde och var så trötta. Nästa morgon forslades de vidare till familjerna.
Ulla Staxäng, som var elva år vid tillfället, har burit med sig den där natten. Inte bara på grund av det smärre kaos som uppstod när 100 rädda och förvirrade finländska krigsbarn intog deras hem.
– Vi startade flera barnhem, och det gav mig vänner för livet. Efter 60 år återkom de på besök, och än i dag har jag kontakt med fyra, fem av dem, säger hon.
Uppväxten i Munkedal är full av varma minnen, och det var här hennes starka tro formades. Den som väglett henne genom livet och varit en trygghet inte minst i svåra stunder. Och som hon delade med sin Ingvar, mannen hon träffade redan som 16-åring och gifte sig med några år senare.
Historien om hur
de träffades är för bra för att inte berättas. Det började på tåget mellan Munkedal och Uddevalla. Ulla gick i Uddevallas kommunala flickskola och bodde i skolhushåll, ungefär som ett internat. Ingvar låg inkallad på I17. På lördagseftermiddagarna åkte de hem till familjen med samma tåg, och så småningom la de märke till varandra. Blickar blev till ett hej, och sakta men säkert närmade de sig varandra.
Första gången de faktiskt pratade med varandra var 1948 på Norra Drottninggatan, utanför Bohusläningens förra redaktion.
– Han tog i hand och talade om att han hette Ingvar Staxäng. Vi lärde känna varandra genom att promenera. Redan på vår tredje promenad tillsammans sa han ”dig ska jag gifta mig med”. Då blev jag väl lite rädd eftersom jag visste att mina föräldrar tyckte att det var tidigt och att jag först skulle gå ut skolan och skaffa mig ett yrke.
Ulla minns tiden
i 40-talets Uddevalla väldigt väl. Till exempel hur hästdroskorna stod och väntade när tåget anlände, Brattska ängen mellan stationen och centrum som först var öde och sedan bebyggdes allt mer – och givetvis Uddevallavarvet, som grundades 1945 och snabbt satte mängder av människor i arbete.
– Vi upplevde ett rejält uppsving på den tiden, och alla hade någon koppling till varvet, säger Ulla.
Paret gjorde en avstickare till Östergötland, där Ingvar hade fått jobb som kommunkamrer – han fick senare en tung post som kommundirektör vid Svenska kommunförbundet i Stockholm. Men 1958 återvände de till Uddevalla och flyttade då in i ett av husen som hade byggts på Skogslyckan till följd av varvets tillväxt. Men när varvet kom på obestånd tvingades många lämna sina jobb och flyttade. Här bor Ulla kvar än i dag.
– Det var bara att välja ett hus, så vi hade tur. Här fanns ju ingenting annat då. Det öppnade ett Konsum, men
Redan på vår tredje promenad tillsammans sa han ”dig ska jag gifta mig med”.
Ulla Staxäng
som jag minns det var det bara en barack på hjul där det främst såldes mejerivaror.
De skaffade sig även ett sommarboende i Väjern, en nedgången stuga som de gav 17 100 kronor för och rustade upp. Där blev det totalt 50 somrar och lika många födelsedagskalas som Ulla och Ingvar firade gemensamt. Det var inte ovanligt att ett hundratal gäster dök upp på de uppskattade bjudningarna.
Båda hade en stor bekantskapskrets, bland annat genom kyrkan där Ulla och Ingvar var engagerade. Ingvar hade många kyrkliga uppdrag, både i stiftet och på riksnivå. Han var bland annat med och bidrog till fyra nya kyrkor i Uddevalla: Bäve, Bleket, Dalaberg och Sommarhemskyrkan. Ulla kom relativt sent in i arbetslivet då hon började som fältintervjuare för Statistiska centralbyrån, SCB. Något hon snabbt trivdes väldigt bra med och hade en fallenhet för. Intervjuerna gjordes hemma hos invånare i Bohuslän och tog ungefär en timme. Ulla älskar att
dokumentera och har skrivit mycket om sina många hembesök.
– Mitt finaste minne är en gammal man som jag skulle intervjua om levnadsförhållanden. Han skulle snart fylla 80 år, så jag skickade ett kort till honom på födelsedagen. När hans döttrar frågade honom vad som hade varit bäst med födelsedagen svarade han ”Ullas kort.” Och när han något senare skulle bli inlagd på Näl och de frågade efter en anhörig sa han mitt namn.
När Ulla gick i pension på SCB anade hon aldrig att hon skulle fortsätta jobba till 82 års ålder. Först som timanställd på SCB och senare hörde regionen av sig och frågade om hon kunde tänka sig att ta fram statistik över företagens konjunkturutveckling i Västra Götaland.
– Jag fick ta hand om vägrarna, de som inte ville ställa
upp, men lyckades med de flesta. Jag vill inte berömma mig själv, men jag har nog lätt för att ta människor och sätta mig in i deras situation.
Arbetslivet i all ära, det som har betytt allra mest för Ulla är
familjen och hemmet. De tre sönerna, och på senare år barnbarn – och barnbarnsbarn.
– Jag får så mycket kärlek från dem, de kallar mig guldfarmor. Och jag har många fina vänner som har betytt så oerhört mycket.
De senaste fem åren har Ulla levt ensam. Efter 68 år tillsammans, varav 63 som gifta, gick Ingvar bort efter en hjärtinfarkt. En stor sorg som fortfarande gör sig påmind, inte minst i pandemitider när hon mist flera vänner och bekanta.
– Det har varit svårt och ensamt det här året, men där har min tro hjälpt mig.
Och även om kyrkan inte haft öppet för fler än åtta har det varit en ynnest att kunna följa gudstjänsterna via datorn.
– Och så har jag god hjälp av mina tre söner som har stor omsorg om mig. De har någon överraskning på gång till födelsedagen.