Själva längtan i sig är central
Vart ska systrarna?
Alma har två dockor som hon är särskilt förtjust i. På kvällen bäddar hon ner dem i sin egen säng och viskar “Godnatt Ebba och Elvira”. För så heter hennes storasystrar, och dem längtar hon efter något alldeles väldigt efter varannan vecka, när de är hos sin pappa och inte hos henne.
Bilderboken “Vart ska systrarna” griper sig an ett motiv som blivit allt vanligare inom barnlitteraturen, hur verkligheten ser ut för den som så att säga lämnas kvar, som har båda sina föräldrar kvar på samma ställe. Matilda Ruta berättade en liknande historia förra året i sin “Syskonvecka”, fast där låg fokus mycket på det okända liv som det äldre barnet levde - vad gjorde hon, var fanns hon, hur hade hon det?
I Bo R Holmbergs och Katarina Strömgårds berättelse är det själva längtan i sig som är central - Alma verkar ändå ha ganska bra koll på hur syskonen har det hos sin pappa, och funderar rentav på om hon också kanske ska bo där när hon blir äldre.
Och så hon saknar dem. Boken är en rörande kärlekshistoria, och inte bara en enkelriktad sådan, för de äldre flickorna framställs genomgående som väldigt snälla och omtänksamma, med egna smeknamn på sin lillasyster som de ibland videochattar med så att hon ska få se deras ansikten och höra deras röster.
Här ryms också en realistiskt tecknad förskolevardag, också den skildrad utan konflikter och skrubbsår. På det hela taget har Alma ett ganska bra liv ändå, trots suget efter “systrarna” som hon ofta kallar dem – som ett namnlöst, mäktigt, underbart kollektiv.